Wow vilka underbara dagar

I tisdags (29/11) åkte jag iväg till London och verkligen njutit av 3 härliga dagar. Kom hem med flyget igår (1/12). 
Har verkligen njutit av Londons julstämning i olika slags ljusshower på gatorna, shoping centrenoch mycket mer där till. Höjdpunkten på resan var Mamma Mia musikalen som jag och min resesällskap såg på i onsdags. 
 
Det var andra gången jag var i London, senast var en sommar för 3 år sedan. England över lag kommer det verkligen bli mer besök till. 
 
Här kommer en rad med härliga bilder för att framvisa alla underbara gatbelysningar och julkänsla.
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 

Varför alla flimmerepisoder?

Suck säger jag bara. Haft en del förmaksflimmer efter ablationen och har räknat dem till att bli 6 st med den som jag hade under gårdagen, men vad ska man göra? På sätt och vis har det istället fått mig att reflektera vad är det egentligen det beror på, vilket är lite vad som kommer att dyka upp under detta inlägget.
 
När jag diskuterar med både kollegor och andra personer om detta område så säger näst intill alla att det måste bero på jobbet, mitt jobb på akutmottagningen. Visst jag kan förstå vad de syftar på, stressig miljö med mycket att göra, patienter och anhöriga som klagar och ibland inte ser hur mycket vi verkligen sliter och så är de de som verkligen ser vad vi gör och berömmer oss. Absolut jag har valt ett tufft och svårt yrke men samtidigt så älskar jag det så himla mycket. Vissa dagar kan absolut vara stressiga medan vissa dagarna kan vara hur lugna som helst. När jag är på jobbet så är jag på jobbet och när jag lämnar det så tar jag inte med det hem. Utan varje dag jag åker hem från jobbet så plockar jag ut en bra saker och njuter av den hela vägen hem. Detta tror jag mycket hjälper mig att avveckla jobbet på vägen hem och bli Klara, den privata Klara. 
 
Satt igår redan i bilen på väg hem och funderade över vad är det egentligen som kan orsaka alla mina flimmer episoder och får mest fram att det är egentligen inte har med jobbet att göra, utan det är allt som sker runt mig i min vardag istället. Har haft en tuff uppväxt men olika invecklingar som absolut har gjort att jag är den jag är idag sam alla olika händelser som skett den senaste tiden som varit psykist påfrestande men än vad jag själv har kunnat tro. När jag verkligen reflekterar tillbaka så är det nog snarar de sakerna som kan vara grunden till allt men ändå inte allt. Ska nu informera vad jag syftar på. 
 
Har som sagt haft en tupp uppväxt, förlorat en lillasyster när jag var 1,5 år. Även om inte finn shär i livet så kommer hon alltid vara en del av familjen. Vuxit upp i en splittrad familj, var mobbad psykist under nästan hela min skoltid ifrån lågstadiet ända fram till studenten på ett eller annat sätt. Det sätter sina märken mer än vad man tror i olika sammanhang. Bott under samma tak med en mor som inte mått hundra psykiskt själv, vilket jag har insett i efter hand att det absolut bästa jag gjorde åt det var att flytta till min pappa och gå gymnasiet i Kungsbacka. Visst det låter verkligen frukansvärt men det var helst krast min räddning själv. 

Vänskapen och de bästa vänner har alltid varit rikigt få. En av de som jag hållt i sig länge är Marie, hon har varit guldklimpen i många sammanhang, ibland fattar jag inte hur hon lyckats stå ut med mig under alla dessa år. Nu när jag ser tillbaka så firar vi våret 18 vänskaps år tillsammans under nästa år. 
Under den tiden som jag bodde i Borås så var det 3 personer som jag antyde mig mycket till och de gick i 2 klasser under mig. Men när jag äntligen flyttat till Tjörn så fann jag Johanna och hon är fortfarande en mycket kär vän i mitt liv än idag. Så riktiga vänner det har jag inte många av över huvudtaget men bekantskapskresten är stor men det är inga direkt som jag befinner mig med ofta, snarare mycket, mycket sällan. 
 
När jag går på stan och ser mig omkring ser jag bara en massa par som strålar av körlek tillvarandra och får mig mer att tänka på mig själv, så ensam jag är avsaknade om att få ha någon vid min sida. Längtan efter ett förhållande. Speciellt nu när en av mina bästa vänner har fått sitt första barn har gjort denna längtan ännu större. Men dejting delan är verkligen inte min starka kort, visst jag har haft ett förhållande på ca 4 månader men där var det till slute ålderskillnaden som kastades in och blockerade det. Har där efter varit singel efter det. Har testat många olika dejting sidor både på internet och via mobilen men där finns i stort sett bara snuskhumrar som är ute efter en sak och inget förhållande. Den delen är inte min grej men hur ska jag kunna finna någon när inte får vara med på upplevelser bland mina vänner och vänskapskrets? Bo där jag bor hindrar en massa möjligheter att träffa nytt folk med. Det skulle väll i så fall vara att finna ett förhållande på jobbet men hur lätt är det?, vilka vet man är singlar och vilka skulle i så fall visa intresse? 
Vill absolut komma ut på roligheter men det där med att kunna dra sig en drink och sedan komma hem är inte lätt, antingen måste jag ragga en sovplats hos någon, eller så blir det en taxi på mellan 500-1000kr för mig själv eller så blir det att vara nykter och hur roligt är det? Nej måste flytta för att kunna känna mig friare och för att komma ut mer och träffa nytt folk.
 
En annan del som kan påverka det hela i nu läget är min boende del som jag tog upp lite om här innan. Vill och kämpar verkligen för att flytta till Varberg, för här nu där jag bor på landet utanför Fjärås så känner jag mig så otroligt ensam. Grannarna är helt underbara men kan ju inte befinna mig med dem dygnet runt, Zingo har jag ju som tur är men saknar den mänskliga kontakten med någon under samma tak. Jag bor bra i dagens lägen, hyr huset av pappa men funkar tills den dagen jag finner något helt eget. Mycket till ensamheten är även att jag ofta får pressa andra att komma hem till mig, måste antingen ha något som jag behöver hjälp med eller att bjuda på mat för att ens få hem besökare. Den reserven av krafter har tinat bort helt och hållet, många klagar på att jag bor så avsides, vissa kan jag förstår för de har ingen bil, men de som har bil vägrar oftast ändå komma ut till mig. Ibland undrar jag skarpt varför och vad det beror på men den ända svaret jag ofta får är att "Du bor så avsider". Trotts det svarert fattar jag det inte, för det ska alltid vara jag som tar mig till alla andra och jag har minst lika långt att köra som de har hem till mig. Det köpet jag verkligen inte längre. 
 
Under min studie tid när jag läste till sjuksöterska så har jag redan då upplevt en ekonomiskt kris där jag en dagen helt plötslig såg att mina sparpengar var försvunna, där kom en tid som var ett helvete med att springa mellan polisen och banken för att försöka lösa det hela. Trotts att jag var ärlig hela tiden så blev jag anklagad att jag orsakade det hela själv. Men vem vill bli av med sina pengar som man har kämpat med att spara ihop för att kunna ha ett bra student tid under tiden man pluggar? det vill ingen direkt. Det blev som ett hån för mig, en bra bit av min personliga mur rasade och kämpar än idag för att bygga upp den igen vilket inte är lätt. Mycket av detta kom nu tillbaka när jag nu istället kämpar och kämpar för att spara ihop till en kommande handpenning, så kom flimmrena, blev sjukskriven och nu har jag inte mycket i inkomst och kämpar och vänder varenda öre för att överleva denna månaden och nästankommande med. Det är jobbigt och inget jag är van vid, har alltid haft en reserv att plocka av men nu har jag inte det längre. En del av handpeningshögen har jag fått norpa inför London resan i nästa vecka. Jag bör verkligen inte åka ekonomiskt men jag måste och behöver verkligen komma iväg i några dagar, iallafall byta den svenska miljön mot något annat. Vilket blir en extra press på mig själv och kan vara en orsak till risken att ha alla flimmer episoderna ihop med boende fronten. 
 
November månad har ju alltid varit lite känslig månad vilket som jag har tagut upp i äldre inlägg här på bloggen sedan tidigare. Sa till mig själv nu när jag insåg att jag är sjukskriven näst intill hela november att nu borde det verkligen vända men det är inte lätt att vända på sakar som sitter som ett omedvetet försvar inom mig själv som dyker upp något plötsligt händer. 
Denna månad blev en ny hel överraskning vilket fick mig att reagerar på ett sätt som jag inte fattade från början tills efter en 2 timmars promenad den dagen. Min mor gifte sig utan att ge vink om att det skulle ske, absolut är jag glad för dem men det blev som en chock istället när jag fick reda på det via sms efter det hade hänt och inte ett tag innan. Där fick jag verkligen uppleva min omedvetna försvarmekanism som jag tydligen har ansamlat inför november månad och allt blev bara för mycket. Bröt ihop och kunde inte vara glad för dem ett par dagar. Besvikelsen för vad de gjorde och hur det presenterade det hela är fortfarande stor, kämpar för att kunna förlåta dem men det är verkligen inte lätt. 
 
Sedan är det absolut en sak till som jag verkligen saknar i min vardag i dagläget och det är träningen, har kännt att det var ingen idé att förnya träningskortet i somras innan ablationen var avstökad. Nu är det istället avstöka men då kommer den ekonomiska biten och havererar det hela istället. Nu har jag istället inte råd att förnya det när jag verkligen längtar och vill göra det förens efter åreskiftet och det ör för lång tid tills dess enligt min hjärna.
 
Aldrig ska jag få ha det lätt på något sätt. Avundas de som får glida runt på ett bananskal till olika saker men jag alltid får kämpa med att få ihop saker att funka och genomgå allt detjag varit tvungen att genomgå. Visst har har gjort mig stark på många sätt och vis men ibland blir det bara för mycket och just nu är det bara för mycket psykiskt som sätter spår och är nog absolut det som ter sig genom alla mina förmakflimmer den senaste perioden efter ablationen.
 
 
Längtar tills allt reder ut sig men när man är mitt uppe i det så ser jag inte utvägen förstunden även om jag vet att den kommer men frågan är när var och hur. Det är den sega biten som tär på en. 
 
Efter att ha kommit underfund med allt detta under min bilfärd hem från jobbet igår kväll så var helst plötsligt flimmret borta och hjärtat gick som det skulle igen. Ibland begriper jag mig inte på mitt hjärta över huvudtaget. 

Jag kan tydligen

Har allt varit redigt duktig idag, sa till mig själv i morse att idag blir det enbart musik på iPaden i bakgrunden och där efter sitta och plugga TNCC hela dagen. Får prisa mig själv för har verkligen suttit med TNCC boken sedan 8 i morse fram till ca 17:30 tiden. 
 
Tog mig ändå en paus på ca 1 timme, med lite mat i magen så var jag ute och vinchade upp gamla folkracebilen på bilsläpet. Den ska komma ner till garaget, motor och bågen ska plockas ut innan den får fara vidare till Saab 99 himlen. 
 
Lastad bil redo för transport på fredag em. 

London Calling

Idag blev det helt beslutat, London here I come. Åker dit med en f.d. kollega från Mölndal. 
Ska bli kanon trevligt och mysigt. Få uppleva London under denna årstiden, sist jag var där så var sommaren i full gång. Ska blir kul och känna av deras julstämning. 
 
 
Den 29 November bär det av tidigt på morgonen och är åter hemma den 1 December igen. 
Lutar mot ett litet besök på Musikalen Mamma Mia, inget bokat för det ännu så återstår och se hur det blir. Ska främst skönt att komma bort till en annan miljö några dagar. Är i stort behov av det nu, och även komma bort från vardagen lite med. Så detta kan ej bli bättre. 

Min upplevelse av Elkonventeringar.

Många har frågat mig i omgångar hur det känns att bli elkonventerad, vissa saker bland processen är sårt att verkligen sätta ett ord på. Ska försöka göra mitt bästa genom att beskriva hur det känns som patienten under hela processen. 
 
Elkonventering kan man göra av olika själv, dock i mitt fall är det ofta på grund av ett förmaksflimmer som gör att man väljer att elkonventera så att hjärtat i längre utsträckning inte ska blir mer skadat av förmaksflimmret. 
 
Jag minns än idag första gången som jag skulle vara med om en elkonventering. Det var i början av september 2015. Hade blivit inlagd kvällen innan på hjärtavdelning och fått telemetri som jag fick gå runt med. Dock var jag så pass påvärkad av mitt förmaksflimmer då med yrsel så fort jag var uppe och rörde mig. Iallafall, dagen efter inläggningen så skulle min första elkonventering få upplevas, vilket gjordes att jag skulle vara fastande från 00:00. Hungrig som jag var var det drygt att inte få någon frukost på morgonen samtidigt som att höra rumskamraten sitta och tugga och smaska på sin frukost gjorde verkligen inte saken bättre. Försökte flertal gånger att försvinna i en bok men inte gav det någon effekt. Fram emot 11 tiden så var det äntligen dags, personalen från avdelningen körde ner mig till IVA där elkonventeringen skulle ske. 
 
Väl vid ankomsten till IVA så hälsade personalen på mig och informerade deras namn. De dubbel kollade mitt personnr och namn, rullades där efter in på rummet där det skulle ske. Väl inne så togs telemetrin bort och blev uppkopplad med POX och Blodtrycket till en monitor sedan hjärtövervakningen till defibrilatorn. Under tiden detta skedde så fick jag en kort information om vad som kommer att ske. Vilket var:
- uppkoppling till defibrilatorn som kommer att synkas så att när elstöten väl ska ges kommer i rätt takt med hjärtat för att minska risken att skada eller orsaka en annan slags rubbning.
- Under hela proceduren kommer jag att få sova; blir sövd med propofol och narkos läkare kommer ha kolla på min andningen undertiden.
- regelbunda kontroller av blodtryck, saturation och hjärtfrekvens kontroller kommer att ske hela tiden.
 
När allt var förberett med uppkopplingar, IVA-sjuksköterskan hade förberett med Propofol, övervaknings papper som skulle fyllas så var det bara att invänta läkarna. Narkosläkaren kom in ihop med medicinläkaren efter ett litet tag och de presenterade sig.
 
Narkosläkaren tog en liten kort anamnes (sjukdomshistoria) samt om jag hade några problem med nacken eller lösa tänder eller liknande. Strax där efter så var det dags för att ge propofolet. I första hand kände jga inget med än en liten konstig smak i munnen och hur det sprutades in i kärlet. Efter en stund så kände jag hur jag inte orkade hålla ögonen öppna trotts hur mycket jag än kämpade och till sluts slöts mina ögon och kort där efter försvann även hörsel och jag sov gott.
 
Under tiden jag sov så hade de lagt kylplattor på två ställen av bröstkorgen och där efter gett mig elstötarna. Först en stöt som inte visade någor förändring till sinus rytm utan fick då ytterligaren en omgång, ingen effekt på den så fick en tredje stöt och ingen effekt på den heller. När inte tredje omgången gick så blev att för läkarna och IVA-sjuksköterskan att invänta att jag vaknade igen.
 
Hörseln kom till tidigt, hörde vad som skedde runt om mig men orkade inte titta upp på en liten stunde, samtidigt så försökte jag känna efter om jag kunde uppleva om hjärtat fortfarande gick otakt eller i rätt takt och insåg då snabbt att flimmret fortfarande var kvar. Sakta men säkert orkade jag öppna ögonlocken mer och mer och kännde hur tröttheten sakta började försvinna från kroppen. Skulle då även ta upp höger handen för att klia mig på näsan och kände hur jag hade en helvetisk träningsvärks känsla i bröstmuskelaturen och fick verkligen ta i för att få upp handen mot näsan. Kylplattorna satt kvar på bröstkorgen.
 
Efter en stund så fick jag reda på att jag skulle få erhålla Cordarone infusion i ca 30 minuter för att där efter göra en nytt försök. Minns hur drygt det var att invänta att infusionen skulle gå in. Var en sväng på toan innan den tog slut, kikade på tv under tiden med men hur roligt är det att kika på en massa matlagningsprogram när man inte får äta. Inte roligt överhuvudtaget. När infusionen äntligen var slut så tog det ca 20 minuter innan det var dags för nästa elkonventerings omgång.
 
Denna gången var det en ny medicinläkare och en ny narkosläkare som kom. Samma charang gick igång innan det var dags för sövningsprocessen igen. På samma sätt som tidigare gick det nu med. En stöt gavs när jag väl hade somnat, den gick inte vägen vilket gjorde att de bytte metod istället och satte en defplatta mitt på bröstkorgen fram till och en defplatta på ryggen och då slog det äntligen om efter en stöt på det sättet. 
 
När jag väl vaknade till så kände jag med lättnad att flimmret var bort vilket jag fick bekräftat strax efter att jag vaknade upp. När jag piggat på mig mera så fick jag åter komma tillbaka till hjärtavdelningen. 
 
Ungefär så här upplevs det att genomgå en elkonventering i proceduren. 
Personligen så kände jag en trygghet hos erfarenheterna som hade hand om mig, så var inte direkt rädd eller orolig, ville snarare bli av med flimmret snabbast möjligast. Det som egentligen var jobbigast var den enorma träningsvärken som blev i bröstkorgsmuskelaturen efter alla elstötarna. Det var som att genomgå en mastodont träningspass på enbart bröstmuskelaturen och där efter inte orka lyfta armar eller liknande. Enorm möbultat kan man även beskriva det som. 
 
Detta är från min allra första elkonventering som jag var med om. Har efter detta genomgått ytterligare 8 till som var av samma procedur men som krävdes olika många elstötar, vissa gånger blev elkonventerings försök nr 2 upskjutet till nästa dag för att få en cordarona infusioner mellan försöken medan det är max 2 gånger som det gått på första försöket.
 
En gång vaknade jag upp med en svalgtub (hjälper till att hålla tungan på plats samt att ha en fri luftväg), en märklig känsla det med, kunde inte röra tungan alls. Förstod snabbt var det var efter att lokalisera dess utformning, tack vare att jag är inom sjukvården så var det nog det som gjorde att jag inte blev direkt rädd för den. Kan dock tänka mig en patient som inte vet vad det är eller vilken funktion den har skulle blir rädd och försöka dra bort den illa kvickt. 
 
Är det något annat som skulle vara intresserad av att får reda på eller få mer information om så är det bara att fråga på. 
 
 

3 sysselsatta dagar av olika slag

Dagarna går framåt. Snart är min sjukskrivning över och nu längtar jag änna tillbaka till jobbet och till mina underbara kollegor. Känner mig bättre, piggare och känner att jag äntligen bara kan gå och gå ute på mina promenader. Dock har jag efter ablationen haft lite små attacker av förmakflimmer men de har ej varat längre än 10 minuter som högst, vilket har varit skönt det. 
 
I söndags var jag nere i Halmstad för en tjej kväll, Mexico Chili Concarne med grytbitar blev det och lite andra roligheter. Alltid roligt att träffa tjejerna nere i Halmstad. Under måndagsmorgonen blev det en härligt promenad med min kära moster i kylan, en promenad på 7 km. 
 
Väl hemma på måndagen så blev det att fördjupa sig i TNCC boken (Trauma Nursing Cor Course), ska läsa igenom boken inför en Trauma utbildning som jag ska gå i början av december. Mitt undertiden som jag sätt och studerade och gjorde anteckningar så kickade ett nytt flimmer igång. Tänkte inte så mycket mer på det än att hjärtat hamrade i otakt innanför bröstkorgen. När tiden ifrån att förmaksflimmret kom igång närmade sig 2 timmar så insåg jag att denna gången kommer det inte slå om av sig själv i första taget. Blev att stoppa i mig en betablockerare och hoppas att alla toabesöken kunde minska ifrån att varit tvungen att gå var 30 minut blev istället att gå en gång varannan timma. Vilket var det positiva men inte sänkte det mycket av hjärtrytmen. Kvällen anstormade och pluggandet gick vidare.
 
Morgonen där efter så tickade det fortfarande fram i ett förmakflimmer när jag kände efter. Blev att inte inta någon frukost utan vara fastande, ge Zingo mat och lite kärlek innan läslektyr åkte ner i väskan. Där efter blev det att fara ner till jobbet. Sagt som jag trodde så bekräftade ett EKG att ett flimmer pågick. Kom in på ett rum och blodprover togs, inväntade läkaren. Efter att läkaren var innen blev det beslutat för elkonventering och blev nu att invänta transporten upp på huset för det hela. 
 
Trotts att jag fick åka in för elkonventering så hade jag planer sedan tidigare att vara med på utbildningen ihop med några kollegor som var denna dagen. Som sagt som jag skrev i början av inlägget; jag har underbara kollegor. I väntan på elkonventeringen så kom en av kollgorna in till mig och frågade vad som jag önskar att äta till lunch innan utbildningen. När elkonventeringen var över och jag var påväg ner till akuten igen för att pausa inna utbildningen så hade hon varit och handlat lunch till mig. 
 
Nu sitter jag här dagen efter och har varit ute på en 11 km promenad på 2h och 15 min. Pluggat 2 kapitel i TNCC boken och hjärtat har slått precis som det ska hela dagen. 
Under morgondagen kommer ni får mera information om hur det är att genomgå en elkonventering som patient ut min synvinkel. 

Min upplevelse av ablation

Som så många andra svenskar här i Sverige har jag nu också varit med om en ablation. Här kommer jag beskriva lite hur det var ifrån att jag kom till Södersjukhuset tills att jag fick åka hem igen. Hoppas att det kan ge en slags inslag på hur det är att genomgå en ablation för andra som ska göra det eller varför inte för dig som sjukvårdspersonal. 
 
Min mor och jag anlände upp till Stockholm dagen före själva ingreppet, sov på hotell under natten till den 24 oktober. Under morgonen medan min mor var nere och åt frukost så var jag inne i duschen och duschade 2 omgångar med hibiscrub (bakterie dödande medel). Själv skulle jag vara fastande och skulle inte heller inta min blodförtunnande tablett.
 
Måndagen den 24 oktober anlände jag med min mamma till Södersjukhuset (SÖS) 07:30 på morgonen. Hälsade på sjuksköterskan som skulle vara med på hela proceduren och hon visade in mig och min mor på ett rum. Där inne fick jag byta om till en operationsrock, fick behålla trosor och strumpor på innan jag fick lägga mig i en säng. Väl ombytt och klar så kom läkaren in gav information om vad som kommer att ske och ställde övriga frågor samt gav ett blad som jag fyllt i svaren på några frågor. Ca 5 minuter efter kom sjuksköterskan tillbaka med ett ID-armband, provetiketter, 3 tabletter och lite papper. ID-bandet sattes runt ena handleden som visade mitt namn och personnumer. Fick inta 2 gram alvedon och en 10 mg stesolid tablett. När det väl var dags för provtagningen så fick hon allt en utmaning, svår stucken som jag är och mitt bästa kärl som blev lite fördärvat 3 veckor tidigare gjorde det svårare. Efter mycket om och på 5 försöket lyckades hon få in en pvk (perifier ven kateter, "nål") och fått blodproverna som behövdes. Under tiden kände jag att stesoliden hade kickat igång, den gav utslag i att jag kände mig otroligt full som jag hade druckit en massa alkohol så satte igång och fnissa av rupplevelsen. Nu var det dags att gå på toa och kissa en sista gång innan det var dags att gå in till ablationslabbet. Eftersom stesoliden gav den effekten som den gjorde på mig fick de vara 2 personer som ledde mig in till toan och sedan till labbet. 
 
Väl inne på ablationslabbet så fick jag ställa mig bredvid bordet, operationsskjortan knöts upp i ryggen och sjuksköterskan klistrade fast 4 magnetplattor på olika ställen på ryggen. Därefter fick jag sätta mig på bordet som jag sedan skulle ligga på, fick bedövande medel som sprayades in i munnen och svalgen inför esofagus ucg (ultraljud på hjärtat från matstrupen). Kände snabbt hur det blev bedövat i munnen och svalget av sprayen. Sedan var det dags att lägga mig ner på bordet, nu fick jag åter igen nya elektrod klistermärken på bröstkorgen samt kablar som går vidare till en monitor som visar hjärtrytmen. Blodtrycksmanchet och pulsoxymeter mätare (kollar syresättningen i blodet) sattes på plats. Där efter fick jag lägga mig på vänster sida, dropp kopplades till pvk. En rund plastbit fick jag bita på för att läkaren skulle kunna föra in uldraljudskabeln lättare ner till matstrupen. Innan detta skede så blev jag sövd en kort stund, vilket de väljer att göra så att man inte ska behöva minnas hur det känns och liknande. På sätt och vis är det bra för mig som jobbar inom vården att kunnat få veta hur det är att uppleva det men samtidigt skönt att inte behöva det. 
 
När jag väl vaknade till så fick jag lägga mig på rygg, trosorna åkte av, en annan sjuksköterska som var sterilklädd började tvätta den högra ljumsken innan en blått skytte klistrades fast för att sedan dra ut över min kropp. Under tiden fick jag reda på att ultraljudet visade på allt var bra. Den gör man främst för att se att det inte kan finnas några blodproppar i hjärtat som kan åka iväg och orsaka en propp i ett kärl. 
 
Ca 1 timma ifrån det att jag kom in på labbet var det nu dags för själva ablationen. Lokal bedövningsmedel sprutades in i ljumsken innan själva katetern sattes in i kärlet som är en ven som går direkt upp till höger förmak i hjärtat. Tunna kateterkablar fördes in genom kärlet upp till hjärtat, visst kunde man känna att de fördes genom kroppen upp till hjärtat. Ena kabel fördes ner till höger kammare för att ge kontrastmedel, de andra två kablarna förde läkaren in genom skiljeväggen mellan förmaken till den vänstra förmaken (det blev en slags obehagskänsla när katetrarna gick mellan skiljeväggen, en kort obeskrivlig känsla som snabbt kom lika fort som den försvann). Strax efter att detta var gjort fick jag lyfta upp armarna ovanför huvudet. Kontrastmedlet sprutades in i höger kammare så att läkaren snabbt kunde få en överblick hur hjärtat såg ut samtidigt som han kunder se att katerarna är placerade i rätt förmak detta gjorde med hjälp av en genomlysning apparat. 
 
När kontrastmedlet sprutades in fick jag en varm känsla i hela bröstkorgen samt ett snabbt känsla av att jag var tvungen att kissa, denna känslan försvann lika snabbt som den kom. Strax där efter var det dags att skapa 3D mönstret av vänstermak, detta är för att kunna se lungvensmyningarna som går in i vänster förmak. I dessa lungvener kan det komma extra signalimpulser som kan orsaka att hjärtat slår ett extra slag eller att ett förmaksflimmer uppkommer. När 3D mönstret var skapade kom vi till den proceduren som var jobbigast, själva brännandet av lugnvensmynningarna. Innan den första brännpunkten skulle ske fick jag smärtlindring direkt in i blodbanan, smärtlindringen tog inte bort all smärta men den var ändå hanterbar i det läget. Läkaren skulle då bränna punkter runt alla 4 lungvensmynningarna, 2 stycken i ett par. Så fort smärtlindringn inte gav sin fulla effekt så blev det snabbt ökad smärta i bröstkorgen och den var långt ifrån trevlig ibland strålade den upp mot halsen och ibland ut mot vänster armen, så skulle nog kunna förnimma hur det kan kännas att få en hjärtinfarkt.
 
Eftersom jag absolut inte fick röra kroppen under hela proceduren eller ta djupa andetag så blev det snabbt att jag började grimasera med ansiktet för att verkligen framvis när smärtan var som mest (Är mer tyst av mig när smärta anländer och uttrycker mig mera med kroppsspråket, detta var sjuksköterskan snabb med att uppmärksamma för att kunna ge mer smärtlindring). Hade absolut ingen uppfattning om hur lång tid det tog med att bränna punkter runt varje lungsvensmynningspar. När läkaren ansåg att det inte var mycket mer att bränna i i nu läget så var det dags för dem att se om de kunde framkalla ett förmaksflimmer eller finna någon annan slags hjärtatytmi. Detta gjordes genom att sända små impulser via en av katetrarna runt lugnvensmynningarna. I mitt fall så framkallades ett förmaksflimmer snabbt efter att detta påbörjades. 
 
Eftersom ett förmaksflimmer var igång startad så kom läkaren tillbaka till mig och meddelade att en elkonventering skulle ske här och nu, defibrillatorn rullades fram. Sjuksköterskan som skötte smärtlindringen började nu koppla upp min hjärtverksamhet till defibrillator samt defplattor klistades fast på bröstkorgen, syrgasmask med syre sattes över näsan och munnen för att ge extra syre i blodet innan jag sövdes för en elkonventering (kommer ta upp hur det är att bli elkonventerad i ett annat inlägg). 
 
Minns hur jag vaknar upp genom ett ordentligt smärtgenombrott i bröstkorgen, vilket gjorde att hela mitt ansikte förvrängdes i en ny smärt grimars. Dock tog det en bra stund innan ny dos smärtlindring cirkulerade runt i kroppen och kunde häva den värsta smärtan. Fick då reda på att läkaren valde att bränna fler punkter runt lungvenerna för att vara på säkra sidan. När det var avslutat så plockade läkaren ut katetrarna ur ljumsken samt infödingens porten och började nu hålla ett tryckförband över ljumsken. Strax tog en sjuksköterska över tryckförband och läkaren meddelade att han skulle komma in och informera mer om det hela inne på avd. Tryckförband över ljumsken bestod av en rulle gaslinda som tejpades fast. Den sterila duken togs bort från min kroppen och sängen som jag skulle ligga i rullades in vid sidan av ablationsbordet. Förflyttades där efter över till sängen och rullades in till avd som jag skulle få spendera på under natten. 
 
Strax efter att jag kom in på avd så kopplades jag upp till en övervakningsmonitor. Läkaren kom in och samtalades om hur det hela varit under ablationen samt gjorde ett ultraljud över hjärtat. Där efter låg jag i plant läge i ca 2 timmar, fick inte lyfta huvudet över huvudtaget från kudden, då det kunde påvärka en blödning i instiksstället i ljumsken. Avd sjuksköterskan kom ibland och kollade till mig och presenterade sig. Eftersom jag inte hade sovit mycket natten till denna dagen så lyckades jag slumra till i omgångar. När de första 2 timmarna var över så var det dags för nästa 2 timmar där jag fick ligga med huvudändan upphöjt i ca 30 grader samt att jag fick ta blodförtunnandet och alvedon. Mamma kom till mig lagom till att sjuksköterska kom in med byxor, underbyxor och skjorta. Besök på toan innan det var dags för att äntligen få äta. 
 
Ca 5-10 minuter efter att jag ätit färdigt så började jag känna mig kallsvettig sänkte bakom huvudändan och strax där efter känner jag hur ett nytt förmaksflimmer kickade igång. Ringde på klockan för att tillkalla personal för att meddela det hela då jag nu inte var uppkopplad till någon monitor längre. Personalen som svarade på min ringning gick direkt efter fler personal och EKG apparaten. Jag kände mig yr, kallsvettig och illamående. Mer personal kom in i rummet och EKG visade på oregelbunden puls som varierade mellan 120-160 slag/minut. Eftersom ett nytt förmaksflilmer var igång så fick jag en telemetri dosa som visade hjärtrytmen hela tiden som den bars, läkaren som gjorde ablationen hade blivit informerad om flimmret och kom in och samtalade både mig och min mamma om att det är lätt att det kan uppkomma efter ablationen. Skulle flimret vara kvar efter natten så skulle en elkonventering göras nästa dag. 
 
Kvällen gick och i episoder gick hjärtrytmen mellan 120-200 slag/minut, fick inta betablockerare för att se om det kunde hjälpa till att sänka frekvensen. Natten gick och flimmer var fortfarande kvar efternatten. På morgonen så togs tryckförbandet bort och fick ett litet förband över instickstället. Vid 07:30 på morgonen kom läkaren in och kikade till mig. Eftersom jag fortsatte i ett förmaksflimmer så meddelade han att det skulle bli en elkonventering och den skulle bli så fort de kunde få ihop det. Detta menades att jag var åter igen fastande efter 00. Fick dock inta mina morgon mediciner med så lite vatten som möjligt. Sedan blev det en lång väntan, läst bok i omgångar löste lite sudoku. Såg hur rumskamraterna gick och hämtade sin frukost samt höra hur de intog den. Det värsta med att vara fastande är att höra hur andra äter och man sjäkv inte får göra det. 
 
Mamma anlända till mig vid 08:30 tiden efter att ha checkat ut från hotellet. Var skönt med hennes sällskap igen på morgonen. Fram mot 10 tiden var det äntligen dags för elkonventeringen. Rullades in till samma lokaler som ablation utfördes på fast in på det rummet där jag visades in dagen innan. En ny anestesisjuksköterska träffade mig och ställde lite frågor innan allt fixades iordning. Läkaren kom in och elkonventeringen startade (berättar om detta i ett annat inlägg). Efter ca 2 timmer var jag tillbaka inne på avdelning med ett hjästa som gick i sinusrytm (rätt hjärtslagstakt). Lunchen hade anlänt och maten var bara så himla ljuvlig. Sedan blev det en lång väntan på att läkaren som gjorde ablationen skulle komma in till mig för ett utskrivings samtal och meddelande innan mamma och jag äntligen kunde bege oss mot tåget. 

Renovering av bloggen

Som många vet i min omgiving så är inte ridsporten längre mitt primära fokus men än när det kommer till fotografering. Detta gör nu att en omstrukurering kommer att ske på bloggen. Ändringar av kategorier och inriktning helt enkelt. 
 
Vad som kommer att dyka upp här på bloggen är mera dessa inriktningarna:
- Folkrace
- Fotografering
- Sjukvården (olika fakta, upplevelser och mer där till).
- Vardag
- Recept tips
 
Så räkna med lite renoverings uppdatering här. 
 
 

Lång väntan!

som några känner till så har jag nu haft förmaksflimmer någragånger det senaste året. Samanligt ca 7 gång sedan i början av september 2015 fram tills nu. Den senaste av dem var i maj månad och den var totalt oväntat. Hade vaknat med en yrsel som jag inte kunna finna ut vart den kom ifrån hade känt på pulsen men den var normal, yrseln försvann efter en stund så passade på att städa huset på förmiddagen. väl på jobbet så återkom yrseln när det var dags att byta om till arbetskläderna. Började då fundera mera över det och gick bort till avd jag skulle vara på och kikade på en av monitorerna som visade att jag hade en puls på runt 120. Blev att haffa en av kollegorna som hjälpte mig att ta ett EKG som bekräftade att jag då hade ett förmaksflimmer igen. Istället för att jobba blev det att vandra över till akuten och skriva in som patient i stället. 
 
Det hela skulle dock inte sluta där med att bara få en elkonventering och hem utan det blev att jag lades in på hjärtavdelningenför frekvens reglering och insättande av blodförtunnande. Var inte direkt det mest glädjande beskedet, vad skulle man göra, bara att infinna sig i det hela. Låg inlagt i 2 hela dygn. Det beslutades även att en remiss för ablation skulle gå iväg till stock den dagen den 16 maj 2016. Sagt och gjort fick gå hem med ökade medicindoser och början med blodförtunnande inför en väntande elektiv elkonventering och senare ablation. 
 
Detta flimmer höll på i 5 dygn innan hjärtat hoppa tillrätta till sinus rytm av sig själv. som tur är har hjärtat gått Som det ska under hela sommaren, vilket är skönt i sig. Nu är det bara att invänta tiden för Ablationen ska dyka ner i brevlådan. Om 8 dagar har det gått 3 månader sedan remissen skickades och enligt vårdgarantin ska man vänta högst 30 dagar innan en förfrågan görs om behandling inom ett annat län önskas göras. 8 hela dagar kvar tills dess dock. Det som är det segaste av allt är att jag inte vågar boka upp något i allt för lång tid framåt. Vet ju inte när jag väl får en tid  och då kan det gå från 1 till några veckor som den görs.
 
har så myclet jag vill göra på min fritid som att nu bygga trädäck på framsidan av huset. Få klart ena folkracbilen inför hemma tävlingen den 3 september och näst kommande tävlingsdatum, frågan är ju mest när och jag ens kommer att köra dem. Vågar inte heller boka några längre resor, allt för att slippa och ställa in resor och liknande pga att tid för ablation väl kommit. Vill göra så mycket men vågar inte för invänta tiden till ablationen. Längtar tills det hela är över så att jag kan leva igen, kunna boka in en massa saker och få saker gjorda på ett mer avstressande sätt. 
 
Men nu blir det att avnjuta 2 veckors semester som tyvärr började i sjuksängen med halsont och besvärlig hosta. 

2016 nya mål.

Letade efter gamla bilder på tidigare hästar jag har haft han dom och kom då in på min blogg och hittade en massa av dem. Insåg då hur jag till och från har längtat efter bloggen. Så nu passar jag på och smiter in för att skriva lite åter igen. Senast var nog i oktober som jag var inne. 
 
Har varit färdig sjuksköterska i 1 år nu och har jobbat nu 1 år på samma ställe och trivs mer och mer nu allt eftersom tiden går. Ihop med detta har mycket förändringar skett med. Gränar ny på gym för fullt,är där istort sett varannan dag, pysslar åter igen ihop folkracebilarna inför årets första tävling som är den 25 mars. 
Går även i tankar på att kanske köpa huset från pappa och renovera det som måste, somsagt bara tankar än så länge. Har även köpt nya möbler till sovrumet och rumsturerar om så att det blir mer enhetligt i möbler och mysigare att vara där inne med. 
 
Har även i Januari varit på intervju för ambulansen. Fick inte jobet där denna gången men de satt jag ska söka igen när det kommer ut ny erbjudande. De ville ha mig men fick in mer kvalificerade som fick ta platserna. Är nu fortfarande kvar på akuten och samlar meriter inför nästa gång som jag söker till ambulansen. 
 
Har många saker i elden nu och inväntar vidare besked för vissa saker innan de kan tas i mål. 

Tankar, oklara svar, träning å, hur kommer det att bli?

Som vanligt hinner det händ en hel del av olika saker sedan jag skrev här senast. Svårt att hinna med allt när allt kommer i en klump. Under sommaren har det i stort sätt varit jobb, pysslat med folkrace bilarna och donar runt i huset. 
 
Dock så hände det en del under augusti månad. Hade under våren funderat på att byta jobb dock blev det inte av främst för att jag fick konstaterat att jag åkt på diskbråck och behövde vara sjukskriven ca två veckor med sjukgymnastik. Det gjorde att jag beslutade mig att förlänga mitt vik på akuten i Varberg. 
angpende diskbråcken så vaknade jag en morgon med ischias smärta ut i vänsterbenet, det var på håret att jag lyckades ta mig ur sängen och till jobbet. Via jobbet så blev det sedan en remiss skickad till MR som jag fick svar på i slutet av augusti att det var hela 7 diskbråck. Det ställde ända på mina planer jag hade i det lägget, hade på börjat med att förändra lite i trädgården, fick ställa in folkrace tävlingar som jag skulle köra. i början av september fick jag även förmaksflimmer och fick läggas in på sjukhuset på grund av det och idag står jag på hjärtmedicin och ska på återbesök till en kardiolog i slutet av november. 
 
Som vanligt så blir det inte några lunga stunder i en längre tid i mitt liv. Allt detta som står ovan gjorde att jag i nu läget fått en hel del tankeställare, kommer jag kunna fortsätta med folkrace eller måste jag sälja av mig allt? Vad ska jag finna för annan hobby att plyssla med? kommer jag ens att göra det? Ridning fine kan ju fortsätta med det men då gäller det att jag inte få trilla av och hur lätt r det att undvika? tankarna flyger omkring och inget svar finns på dem i nu läget. Det ända jag fått av läkarna är att träna upp kroppen med hjälp av sjukgymnastik under ett år så får vi se hur det blir med ryggen, skulle det bli värre så kanske det blir steloperation och det vill jag verkligen inte. 
 
Det ända som är beslutat i nu läget att jag ska träna upp min kropp, bli bättre med kosten, må bra, jobba och ha roligt med vänner. 

Minns inte när det var senast!

Oj vad saker sker som mest när man känner att de inte hinns med, vilket menas bloggen. Har allt varit ett långt uppehåll sedan senaste inlägget och kanske det blir från detta inlägget och fram över med, vem vet?
 
Sedan ca 3 månader tillbaka så har jag nu en pojkvän, en underbar kille som verkligen står ut med att vi knappt hinner att träffas pga av att jag jobbar i Varberg. Han bor i Landvetter vilket är pt fel håll när jag jobbet och jag bort halvvägs hen till honom vid det laget. 
Förhoppningsvis så kommer det ske mycket ändringar på den fronten. Var på arbetsintervju idag på Östra sjukhuset på en infektions avdelning som söker en sjuksköterska till hösten. Vet inte om infektionsavdelning är min grej direkt, värt ett försök om inte annat. Fick ett bra bud på lön vilket menas att jag höjer den ca 2.000kr ifrån den lönen jag har i nu läget på Varbergs Sjukhus. Ska ge besked i början av Augusti om det blir något hos dem. Har sökt andra tjänster med så hoppas på att få komma på fler intervjuer. 
 
Oj vad tiden gick, dags att stänga ner och fixa ihop det jag ska ha med mig hem till killen för övernattning hos honom och sedan köra till jobbet i morgon.

Jobbig känsla.

Suck. Börjar blir trött på dessa ting som vandrar runt i huvudet. Nu har jag kommit till den biten där jag verkligen känner att jag inte jobbar på rätt arbetsplats. Som tur är så har jag inkomst med detta vikariatet fram till slutet av augusti, men orkar jag ens att stanna kvar där när jag bara längtar hem 5 minuter in på passet?
 
Redan första veckan på jobbet så fick jag känslan av att denna arbetsplatsen kommer bli kortvarig. Stretade givetvis emot den känslan och kämpade vidare, men idag inser jag att jag orkar inte fejka en bra känsla för mig själv. Så under helgen mailade jag runt till lite chefer på andra arbetspasset och inväntar nu svar.

Inväntar nu med goda förhoppningar på positiva svar och ett eventuellt byte till en arbetsplats där jag redan vet att jag trivs. 

Nytt jobb, träff av kille snart.

Känns så konstigt, jobbar som sjuksköterska nu och har absolut inget krav på att någon ska dubbelchecka mina medicineringar eller blandningar av antibiotika. Redan första dagen fick jag blanda 3 antibiotika och ge seloken i två omgångar till en patient. En hel rad med PVK sättningar, blodprover och EKG. men det är roligt. Tog mig typ halva gårdagens pass att var nästan helt inne i hela arbetet. Känner att det kommer att flyta på väldigt bra fram över, bara att komma in i mina egna rutiner och de rutiner som finns på jobbet. 
 
Går vi istället över till ett helt annat plan så har jag lust att bara skita i att jobba och träffa en kille som jag snackat med 3 veckor tid. Vet att det är en kort period men det känns rätt, jag längtar. Mång gånger vid snabba möten med killar så har jag kännt att det inte kommer gå vägen men denna gången är det inte den känslan. Jag längtar på något sätt att vara komma hem till honom. Well, vi ska träffas i morgon efter att jag har slutat jobbet, vi ska till laga tacos. 
 
Men en vårkänsla som sakta anländer är fågelkvittret utanför sovrums fönstret. Det är det mysigaste av allt och sitta och lyssna till. 
 

6 Januari

Då var det Januari och ett nytt år. Mamma och henne särbo Sven lämnade
för en stund sedan efter att ha ätit lite mat och efterrätt. De kom för att fira
min 24 årsdag i förväg. Bättre än inget alls, får ändå en liten större del i
nästa vecka när min sjuksköterske examen är. 
 
Har bara 1,5 vecka kvar av hela utbildningen, känns helt sjukt. Förstår verkligen
inte var 3 år har tagit vägen, 3 år av en utbildning som strax är över. Skönt men
lite skrämmande ändå, att främst bara få fokusera på arbete och inget plugg. 
I morgon på min födelse dag är näst sista examinationen på hela utbildningen och
den sista är den 14 Jan. Examen den 16 Januari i Halmstad. Släktingar kommer
då och firar mig när jag ändå är där nere, så kommer sedan pappa, Christina och
mer till och firar mig här hemma den 18 istället. 
 
Den 26 Januari börjar jag mitt nya jobb som sjuksköterska på Akuten i Varberg. 
 
 

Om

Min profilbild

Klara

RSS 2.0