Den värsta smärtan jag har upplevt

Detta hände för 1 år sedan!

Jag hade tidigare under dagen varit ute och hoppat med Mercy o paddocken.
Ett sista pass i paddocken inför söndagens start i dressyren. Min plan var att
ha kul med honom på fredagen, en uteritt på lördagen och göra iordning
allt som behövdes inför söndagens dressyr tävling som var på Valsängs RF.
Dagen gick jag var hemma en snabbis för att äta, duscha och byta om inför
arbetspasset som skulle börjas, som var sista passet inför helgen.

Åter på jobbet så tog man sitt schema som var den lugnaste turen, vilket då
ofta slutade med att man hade något slags hål på ca en timme. Klockan började
närma sig runt 17 när jag började känna ett slags magknip, det ökade sakta
under en halvtimme. Runt halv 6 stannade jag till på en parkering för att ta
min kvällsfika innan jag skulle till nästa person som var på mitt körschema.
Mackan jag tog fram kunde jag bara ta tre tuggor av och hade absolut ingen aptit.
Magknipet gjorde att jag bara längtade efter att komma i fatt på en toa, vilket gjorde
att jag beslutade att köra till personen och ge denne sin medicin innan jag
körde tillbaka till kontoret, parkerade bilen och tog med mig alla sakerna in.

Satt på toan i säkert en halvtimme innan jag började känna mig svimfärdig.
Var absolut inte långt ifrån att trilla av toastolen då det svartnadr för ögonren och
vörjade bli lomhörd fom öronen så aatt allt ljud stängdes ute. Det som var mest
tur var att jag ändå hade gått in på handikapps liknade toan som gjorde att jag hade
armstöd att hålla mig i. Kunde inte resa mig rakt upp ifrån toastolen utan att
det kändes som en stort jätte fjäder som drog ihop mig. Försökte tvätta händer
så gott jag kunde i smärtan som hade gått ifrån att vara ett magknip till att ha
letat sig ner åt höger mot höften till.

Klockan började närma sig 19 tiden och smärtan hade inte gått bort, satt vid ena
bordet i kontorets allmäna del, visste inte vad jag skulle göra, där jag satt ihop
vikt på stolen med huvudet lutande mot bordet, såg bara på körschemat och
visste garanterat att jag nu inte kunde gå ut och köra bil. Ringde till min samordnare
av smärtans förvirring, även den andra samordnaren. Efter att ha talat med dem
ringde jag mina kollegor och sa som det var, att de fick ta och fixa de tre
personerna som var kvar på körschemat. Satt och skakade av det hela, frös som
attans medan jag talade med kollegorna.

Länge satt jag där, hade knappat in 112 på mobilen men hoppades innerligt att
det hela skulle gå över helt plötsligt. Klockan blev 20 sedan 20.30, innan jag
lyckades ta mig hem i min egna bil. Fråga mig inte hur, men hem kom jag utan
att ha orsakat något alls. Låg en längre stund i soffan och kollade på tv innan
jag gjorde ett försök i att sova som inte gick något vidare. Kunde enbart ligga
på rygg med knäna så nära överkroppen som det gick. Låg jag på sidan så
ömmade det hela tiden innuti magen, vilket var obehagligt. 

Insåg att det var ingen idé att sova så man steg upp ur sängen igen. fixade iordning en
plastpåse med det nödvändigaste, tanborste, kläder, böcker, mobil laddare,
broderi och korsord. För att få fram vissa delar som jag hade i jobb väskan upptäckte
jag att jag hade lyckets få med mig vissa saker hem från jobbet. Såg att
grannen var vaken och ringde upp till dem, och de kunde köra in det under
morgondagen åt mig och jag sa som det var och att jag skulle ringa efter
ambulans. Fick även ringa till Bx och be henne att ta ut hästarna på lördags morgonen 
då jag hade utsläppet av hästarna. Fixa ihop det sista som skulle ner i påsen innan
jag fattade hemtelefonen.
La mig ner i soffen med kuddar, filtar och alla dess olika ting för att få mig mera
rak i ryggen och någonting under knäna för att hålla dem upp mot magen.
Ringde till slut 112 och sa mina besvär, min anamnes (sjukdoms historia) som blev
sedan det uppkom. De sa att en ambulans skulle komma.

Visste absolut att det skulle ta en tid innan de kom så lyckades få på tv och
en av Dr. Quinn boxarna. Hade nästan kollat klart på ett avsnitt innan jag såg
hur vägen lystes upp. En av ambulans killarna knackade på dörren, varav jag vinkade
in han med en trött blick. Parametrar togs som Pox (kollar syremättnaden i blodet),
blodtrycket, pulsen, han palperade på buken (kände med händerna på mage),
tempen togs och jag fick berätta de jag upplevde på nytt och lite mera ingående
nu. Vilket slutade med att jag fick vandra ut med dem till ambulansen.

Väl inne i ambulansen kollades blodtrycket igen samt att de kunde ha koll på
min syremättnad med poxen, fick bedöma min smärta vilket jag då ansåg som en
4 på en skala mellan 0-10 (0 är ingenting medan 10 är det värsta tänkbara).
Vilket jag tidigare under kvällen upplevde mera som en 8.

Klockan hade nu närmat sig 01.30 när vi rullade ifrån min gata mot Akutmottagningen
på Varbergs sjukhus.

Fortsättning följer......

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0