"Life is a mistery"

 

Vem har egentligen inte kommit fram till att livet är en stor gåta? varför man ska stöta på vissa ting under livet gång. 

 

Från och till kommer dessa frågor upp för mig själv, sitter ofta och reflekterar dessa och ser de ur olika synvinklar hela tiden. 

 

Se till det jag har skrivit om de bank ärenden jag haft det senaste där någon lyckats komma in på min internetbank och föra över alla mina sparpengar ut till ett okänt konto. 

Tankarna som bara skjuter fram är:
- Hur kan någon en tänka sig att sno saker från en annan, hur kan man sjunka så lågt att ens göra det?
- Vilket samvete har man då man beskäl något från en annan en person utan att fråga?

- Hur mår personen som gör det hela, vilka anledningar har den personen till att utgöra hela handlingen?
- Är det något som ligger bakom det hela och ber andra personer att uträtta händelsen?

- Hur går deras tankar till den som blir drabbad?
- Hur skulle någon annan än mig själv må?
- Vad hade hänt i utredningarna om de några små extra detaljer kom fram i en utredning?

 

Frågorna bara ramlar fram, men vart finns då svaren?

 

Många gånger får man gå till sig själv, hur hade jag själv reagerat ut ifrån dessa olika parter. Vad är det som skulle få en att genom gå handlingen och för störa en säker situation i en annans liv?. Vem vill inte ha svar på hur den personen som utgör handlingar har för synpunkter på det hela eller att denne är totalt insnöad på att göra det och inte tänka på känslorna som dyker upp. Svaren lär vi trotts allt nog aldrig få höra förens den dagen då de personen som utgör de dåliga handlingarna träder fram och berättar. 

 

Om vi ska återgå till mysteriet om livet. Olika händelser har många olika anledningar till varje person, många av dessa kommer för att stärka ens självförtroende, en styrka att kunna hantera näste händelse av liknande araktär. Medan andra sjunker en bra bit ner och behöver en längre tid reflektion över det hela och andra agerar direkt och gör något åt det. 

 

Livet är alltid ett mysterium, vi stötter på så mycket olika ting varje dag som är både bra och dålig, mycket handlar där emot hur vi själva hanterar de olika situationer. Något som vi människor bör tänka över i varje situation är just att tänka oss hur vi som egna levande personer ragerar i de olika situationerna.

Redigt äckligt men ändå roligt att se sin egna hand göra en massa saker som man själv inte

beodrar den att göra. Idag i slutet av praktiken så var jag med arbetsteraputen, hon skulle arbeta

med en liten apparat som genom ström sänder ut impulser till en kroppsdel att börja arbeta. 

 

Detta gör främst i behandlings syfte för de patienter som drabbats av en stroke med förlamning

i armar, ben, rygg och nacke. Främst är det för att se om det finns nervinpulser som kan sända

signaler till kroppsdelen att röra på sig. 

 

Bara för att få en inblick i hur det fungerar ännu mer så kunde jag inte låta bli att testa detta verktyg.

Så med hjälp av två "paddar" med slags ström sladdar kopplade till den lilla apparaten. Dessa två 

paddar satter fast på två olika ställen på min underarm, med hjälp av dosan kan man reglera

vilken intesitet som ska ges. När det var vid nivå 17 så satte hela mina fingrar på och sträcka sig samt 

böja sig uppåt (hade handen liggande plant på bordet i början) för att sedan hela handen vrider sig uppåt

från bordet. Där efter rotera som den vill i detta läge, i detta läge så gör jag absolut ingenting med handen. 

Som ett sista test i det hela beodrar jag min hand personligen att ge motstånd att ha handen ner i 

bordet under tiden dessa impulser ges, handflatan stannar kvar men fingrarna rörde sig upp från bordet. 

 

Redigt fräck att det funkar, samt hur en liten mackapär kan styra en egna hand utan att man gör något

fysiskt själv. Läskigt och farsinerande samtidigt, satt mest och skrattade åt det hela, det bara går inte

att beskriva hur det känns att ha en hand som inte lyder en själv samt hur impulser gör detta. 

 

En sak som bara måste ses för att kunna förstå det hela.

När man äntligen känner att man har hittat fotgreppet igen efter det som hände i november

förra året, så är man nu åter tillbaka på första trappsteget för att klättra uppåt. Hur kan ett 

bank kontor sjunka så lågt och inte hjälpa sina kunder?

 

Efter de breven som kom hem under veckan så är det dags att dra igång nya anmälningar

till både en instans samt även till polisen. Får man inte den hjälpen man ska ha från första

början och tvingas vända sig till en annat ställe för att få den, det är bara så absurt. 

 

Är genom trött, arg och besviken på hela denna processen som går rakt ner i ett stup 

bara för att någon person lyckas ta sig in på mitt konto och stjäl alla min sparpengar, 

Beloppen handlar om tiotusen lappen och uppåt. Alla de spar pengar jag har jobbat ihop

för att jag ska kunna slippa mina studielån, kunna leva bra och vara gaderad för att kunna

handla saker för större pengar mer akut. Idag kan jag inte göra något av detta, räknar 

varenda penning som kommer in bara för att en jag har blivit bestulen och inte får hjälp för det. 

Hej åter igen!

 

Har verkligen haft fullt upp hela sommaren, och har då helt enkelt inte uppdaterat här överhuvudtaget. 

Mycket har hänt, så det är verkligen inte klokt hur jag har orkat med det mesta. 

 

Fick i början konstaterat att jag har PCO, vilket är väldigt okänt för många människor här i världen. 

Var skönt att få det bekräftat då jag har misstänkt det sedan jag var 15 år men det har nu utvecklats. 

Äter idag hormoner för det, ja fortfarande i början av det hela som jag kallar "behandlingen" så återstår

och se om den stannar kvar på den nivån den är på eller om den vidare utvecklas. 

 

För övrigt har praktiken dragit igång, befinner mig nu i 9 veckor på en Stroke avdelning på Varbergs sjukhus.

Har två kanon handledare varav jag fick kommentaren av den ena igår:
"Jag tror hela tiden att du är en T6:a, men jag måste stoppa mig själv och säg att du bara är en T4:a.
Det är för att du är så självständig." 
Vem blir inte lyckligare av att höra en sådan kommentar när man är halvvägs i utbildning och inte i slutet. Tänk

det hade varit tvärt om, jaja en kommentar som jag lever på nu under början av praktiken. 

 

Har även den senaste månaden träffat en kille flera gånger, roligt har vi tillsammans. Men ibland vet jag 

inte riktigt vart jag har honom. Men jag känner att jag verkligen kan lita på honom, saknar honom varja dag. 

Främst hans doft, den är så mysig och avslappnande. 

 

Ett hemligt projekt är på gång att stöpas, ska bli intressant och se om lillsyrran hänger på det hela. 

Om något år eller så kan jag gå ut med vad projektet handlar om. Men ni förblir det en hemlighet. 

 

Bäst av allt under sommaren var resan med pappa, lillsyrran och hennes pojkvän till både London och Paris. 

Mycket handlade resan om att få träffa denna lilla grabben som då var 3 veckor gammal när vi träffade honom.