Som så många andra svenskar här i Sverige har jag nu också varit med om en ablation. Här kommer jag beskriva lite hur det var ifrån att jag kom till Södersjukhuset tills att jag fick åka hem igen. Hoppas att det kan ge en slags inslag på hur det är att genomgå en ablation för andra som ska göra det eller varför inte för dig som sjukvårdspersonal. 

 

Min mor och jag anlände upp till Stockholm dagen före själva ingreppet, sov på hotell under natten till den 24 oktober. Under morgonen medan min mor var nere och åt frukost så var jag inne i duschen och duschade 2 omgångar med hibiscrub (bakterie dödande medel). Själv skulle jag vara fastande och skulle inte heller inta min blodförtunnande tablett.

 

Måndagen den 24 oktober anlände jag med min mamma till Södersjukhuset (SÖS) 07:30 på morgonen. Hälsade på sjuksköterskan som skulle vara med på hela proceduren och hon visade in mig och min mor på ett rum. Där inne fick jag byta om till en operationsrock, fick behålla trosor och strumpor på innan jag fick lägga mig i en säng. Väl ombytt och klar så kom läkaren in gav information om vad som kommer att ske och ställde övriga frågor samt gav ett blad som jag fyllt i svaren på några frågor. Ca 5 minuter efter kom sjuksköterskan tillbaka med ett ID-armband, provetiketter, 3 tabletter och lite papper. ID-bandet sattes runt ena handleden som visade mitt namn och personnumer. Fick inta 2 gram alvedon och en 10 mg stesolid tablett. När det väl var dags för provtagningen så fick hon allt en utmaning, svår stucken som jag är och mitt bästa kärl som blev lite fördärvat 3 veckor tidigare gjorde det svårare. Efter mycket om och på 5 försöket lyckades hon få in en pvk (perifier ven kateter, "nål") och fått blodproverna som behövdes. Under tiden kände jag att stesoliden hade kickat igång, den gav utslag i att jag kände mig otroligt full som jag hade druckit en massa alkohol så satte igång och fnissa av rupplevelsen. Nu var det dags att gå på toa och kissa en sista gång innan det var dags att gå in till ablationslabbet. Eftersom stesoliden gav den effekten som den gjorde på mig fick de vara 2 personer som ledde mig in till toan och sedan till labbet. 

 

Väl inne på ablationslabbet så fick jag ställa mig bredvid bordet, operationsskjortan knöts upp i ryggen och sjuksköterskan klistrade fast 4 magnetplattor på olika ställen på ryggen. Därefter fick jag sätta mig på bordet som jag sedan skulle ligga på, fick bedövande medel som sprayades in i munnen och svalgen inför esofagus ucg (ultraljud på hjärtat från matstrupen). Kände snabbt hur det blev bedövat i munnen och svalget av sprayen. Sedan var det dags att lägga mig ner på bordet, nu fick jag åter igen nya elektrod klistermärken på bröstkorgen samt kablar som går vidare till en monitor som visar hjärtrytmen. Blodtrycksmanchet och pulsoxymeter mätare (kollar syresättningen i blodet) sattes på plats. Där efter fick jag lägga mig på vänster sida, dropp kopplades till pvk. En rund plastbit fick jag bita på för att läkaren skulle kunna föra in uldraljudskabeln lättare ner till matstrupen. Innan detta skede så blev jag sövd en kort stund, vilket de väljer att göra så att man inte ska behöva minnas hur det känns och liknande. På sätt och vis är det bra för mig som jobbar inom vården att kunnat få veta hur det är att uppleva det men samtidigt skönt att inte behöva det. 

 

När jag väl vaknade till så fick jag lägga mig på rygg, trosorna åkte av, en annan sjuksköterska som var sterilklädd började tvätta den högra ljumsken innan en blått skytte klistrades fast för att sedan dra ut över min kropp. Under tiden fick jag reda på att ultraljudet visade på allt var bra. Den gör man främst för att se att det inte kan finnas några blodproppar i hjärtat som kan åka iväg och orsaka en propp i ett kärl. 

 

Ca 1 timma ifrån det att jag kom in på labbet var det nu dags för själva ablationen. Lokal bedövningsmedel sprutades in i ljumsken innan själva katetern sattes in i kärlet som är en ven som går direkt upp till höger förmak i hjärtat. Tunna kateterkablar fördes in genom kärlet upp till hjärtat, visst kunde man känna att de fördes genom kroppen upp till hjärtat. Ena kabel fördes ner till höger kammare för att ge kontrastmedel, de andra två kablarna förde läkaren in genom skiljeväggen mellan förmaken till den vänstra förmaken (det blev en slags obehagskänsla när katetrarna gick mellan skiljeväggen, en kort obeskrivlig känsla som snabbt kom lika fort som den försvann). Strax efter att detta var gjort fick jag lyfta upp armarna ovanför huvudet. Kontrastmedlet sprutades in i höger kammare så att läkaren snabbt kunde få en överblick hur hjärtat såg ut samtidigt som han kunder se att katerarna är placerade i rätt förmak detta gjorde med hjälp av en genomlysning apparat. 

 

När kontrastmedlet sprutades in fick jag en varm känsla i hela bröstkorgen samt ett snabbt känsla av att jag var tvungen att kissa, denna känslan försvann lika snabbt som den kom. Strax där efter var det dags att skapa 3D mönstret av vänstermak, detta är för att kunna se lungvensmyningarna som går in i vänster förmak. I dessa lungvener kan det komma extra signalimpulser som kan orsaka att hjärtat slår ett extra slag eller att ett förmaksflimmer uppkommer. När 3D mönstret var skapade kom vi till den proceduren som var jobbigast, själva brännandet av lugnvensmynningarna. Innan den första brännpunkten skulle ske fick jag smärtlindring direkt in i blodbanan, smärtlindringen tog inte bort all smärta men den var ändå hanterbar i det läget. Läkaren skulle då bränna punkter runt alla 4 lungvensmynningarna, 2 stycken i ett par. Så fort smärtlindringn inte gav sin fulla effekt så blev det snabbt ökad smärta i bröstkorgen och den var långt ifrån trevlig ibland strålade den upp mot halsen och ibland ut mot vänster armen, så skulle nog kunna förnimma hur det kan kännas att få en hjärtinfarkt.

 

Eftersom jag absolut inte fick röra kroppen under hela proceduren eller ta djupa andetag så blev det snabbt att jag började grimasera med ansiktet för att verkligen framvis när smärtan var som mest (Är mer tyst av mig när smärta anländer och uttrycker mig mera med kroppsspråket, detta var sjuksköterskan snabb med att uppmärksamma för att kunna ge mer smärtlindring). Hade absolut ingen uppfattning om hur lång tid det tog med att bränna punkter runt varje lungsvensmynningspar. När läkaren ansåg att det inte var mycket mer att bränna i i nu läget så var det dags för dem att se om de kunde framkalla ett förmaksflimmer eller finna någon annan slags hjärtatytmi. Detta gjordes genom att sända små impulser via en av katetrarna runt lugnvensmynningarna. I mitt fall så framkallades ett förmaksflimmer snabbt efter att detta påbörjades. 

 

Eftersom ett förmaksflimmer var igång startad så kom läkaren tillbaka till mig och meddelade att en elkonventering skulle ske här och nu, defibrillatorn rullades fram. Sjuksköterskan som skötte smärtlindringen började nu koppla upp min hjärtverksamhet till defibrillator samt defplattor klistades fast på bröstkorgen, syrgasmask med syre sattes över näsan och munnen för att ge extra syre i blodet innan jag sövdes för en elkonventering (kommer ta upp hur det är att bli elkonventerad i ett annat inlägg). 

 

Minns hur jag vaknar upp genom ett ordentligt smärtgenombrott i bröstkorgen, vilket gjorde att hela mitt ansikte förvrängdes i en ny smärt grimars. Dock tog det en bra stund innan ny dos smärtlindring cirkulerade runt i kroppen och kunde häva den värsta smärtan. Fick då reda på att läkaren valde att bränna fler punkter runt lungvenerna för att vara på säkra sidan. När det var avslutat så plockade läkaren ut katetrarna ur ljumsken samt infödingens porten och började nu hålla ett tryckförband över ljumsken. Strax tog en sjuksköterska över tryckförband och läkaren meddelade att han skulle komma in och informera mer om det hela inne på avd. Tryckförband över ljumsken bestod av en rulle gaslinda som tejpades fast. Den sterila duken togs bort från min kroppen och sängen som jag skulle ligga i rullades in vid sidan av ablationsbordet. Förflyttades där efter över till sängen och rullades in till avd som jag skulle få spendera på under natten. 

 

Strax efter att jag kom in på avd så kopplades jag upp till en övervakningsmonitor. Läkaren kom in och samtalades om hur det hela varit under ablationen samt gjorde ett ultraljud över hjärtat. Där efter låg jag i plant läge i ca 2 timmar, fick inte lyfta huvudet över huvudtaget från kudden, då det kunde påvärka en blödning i instiksstället i ljumsken. Avd sjuksköterskan kom ibland och kollade till mig och presenterade sig. Eftersom jag inte hade sovit mycket natten till denna dagen så lyckades jag slumra till i omgångar. När de första 2 timmarna var över så var det dags för nästa 2 timmar där jag fick ligga med huvudändan upphöjt i ca 30 grader samt att jag fick ta blodförtunnandet och alvedon. Mamma kom till mig lagom till att sjuksköterska kom in med byxor, underbyxor och skjorta. Besök på toan innan det var dags för att äntligen få äta. 

 

Ca 5-10 minuter efter att jag ätit färdigt så började jag känna mig kallsvettig sänkte bakom huvudändan och strax där efter känner jag hur ett nytt förmaksflimmer kickade igång. Ringde på klockan för att tillkalla personal för att meddela det hela då jag nu inte var uppkopplad till någon monitor längre. Personalen som svarade på min ringning gick direkt efter fler personal och EKG apparaten. Jag kände mig yr, kallsvettig och illamående. Mer personal kom in i rummet och EKG visade på oregelbunden puls som varierade mellan 120-160 slag/minut. Eftersom ett nytt förmaksflilmer var igång så fick jag en telemetri dosa som visade hjärtrytmen hela tiden som den bars, läkaren som gjorde ablationen hade blivit informerad om flimmret och kom in och samtalade både mig och min mamma om att det är lätt att det kan uppkomma efter ablationen. Skulle flimret vara kvar efter natten så skulle en elkonventering göras nästa dag. 

 

Kvällen gick och i episoder gick hjärtrytmen mellan 120-200 slag/minut, fick inta betablockerare för att se om det kunde hjälpa till att sänka frekvensen. Natten gick och flimmer var fortfarande kvar efternatten. På morgonen så togs tryckförbandet bort och fick ett litet förband över instickstället. Vid 07:30 på morgonen kom läkaren in och kikade till mig. Eftersom jag fortsatte i ett förmaksflimmer så meddelade han att det skulle bli en elkonventering och den skulle bli så fort de kunde få ihop det. Detta menades att jag var åter igen fastande efter 00. Fick dock inta mina morgon mediciner med så lite vatten som möjligt. Sedan blev det en lång väntan, läst bok i omgångar löste lite sudoku. Såg hur rumskamraterna gick och hämtade sin frukost samt höra hur de intog den. Det värsta med att vara fastande är att höra hur andra äter och man sjäkv inte får göra det. 

 

Mamma anlända till mig vid 08:30 tiden efter att ha checkat ut från hotellet. Var skönt med hennes sällskap igen på morgonen. Fram mot 10 tiden var det äntligen dags för elkonventeringen. Rullades in till samma lokaler som ablation utfördes på fast in på det rummet där jag visades in dagen innan. En ny anestesisjuksköterska träffade mig och ställde lite frågor innan allt fixades iordning. Läkaren kom in och elkonventeringen startade (berättar om detta i ett annat inlägg). Efter ca 2 timmer var jag tillbaka inne på avdelning med ett hjästa som gick i sinusrytm (rätt hjärtslagstakt). Lunchen hade anlänt och maten var bara så himla ljuvlig. Sedan blev det en lång väntan på att läkaren som gjorde ablationen skulle komma in till mig för ett utskrivings samtal och meddelande innan mamma och jag äntligen kunde bege oss mot tåget.