Har allt varit redigt duktig idag, sa till mig själv i morse att idag blir det enbart musik på iPaden i bakgrunden och där efter sitta och plugga TNCC hela dagen. Får prisa mig själv för har verkligen suttit med TNCC boken sedan 8 i morse fram till ca 17:30 tiden. 

 

Tog mig ändå en paus på ca 1 timme, med lite mat i magen så var jag ute och vinchade upp gamla folkracebilen på bilsläpet. Den ska komma ner till garaget, motor och bågen ska plockas ut innan den får fara vidare till Saab 99 himlen. 

 

Många har frågat mig i omgångar hur det känns att bli elkonventerad, vissa saker bland processen är sårt att verkligen sätta ett ord på. Ska försöka göra mitt bästa genom att beskriva hur det känns som patienten under hela processen. 

 

Elkonventering kan man göra av olika själv, dock i mitt fall är det ofta på grund av ett förmaksflimmer som gör att man väljer att elkonventera så att hjärtat i längre utsträckning inte ska blir mer skadat av förmaksflimmret. 

 

Jag minns än idag första gången som jag skulle vara med om en elkonventering. Det var i början av september 2015. Hade blivit inlagd kvällen innan på hjärtavdelning och fått telemetri som jag fick gå runt med. Dock var jag så pass påvärkad av mitt förmaksflimmer då med yrsel så fort jag var uppe och rörde mig. Iallafall, dagen efter inläggningen så skulle min första elkonventering få upplevas, vilket gjordes att jag skulle vara fastande från 00:00. Hungrig som jag var var det drygt att inte få någon frukost på morgonen samtidigt som att höra rumskamraten sitta och tugga och smaska på sin frukost gjorde verkligen inte saken bättre. Försökte flertal gånger att försvinna i en bok men inte gav det någon effekt. Fram emot 11 tiden så var det äntligen dags, personalen från avdelningen körde ner mig till IVA där elkonventeringen skulle ske. 

 

Väl vid ankomsten till IVA så hälsade personalen på mig och informerade deras namn. De dubbel kollade mitt personnr och namn, rullades där efter in på rummet där det skulle ske. Väl inne så togs telemetrin bort och blev uppkopplad med POX och Blodtrycket till en monitor sedan hjärtövervakningen till defibrilatorn. Under tiden detta skedde så fick jag en kort information om vad som kommer att ske. Vilket var:

- uppkoppling till defibrilatorn som kommer att synkas så att när elstöten väl ska ges kommer i rätt takt med hjärtat för att minska risken att skada eller orsaka en annan slags rubbning.

- Under hela proceduren kommer jag att få sova; blir sövd med propofol och narkos läkare kommer ha kolla på min andningen undertiden.

- regelbunda kontroller av blodtryck, saturation och hjärtfrekvens kontroller kommer att ske hela tiden.

 

När allt var förberett med uppkopplingar, IVA-sjuksköterskan hade förberett med Propofol, övervaknings papper som skulle fyllas så var det bara att invänta läkarna. Narkosläkaren kom in ihop med medicinläkaren efter ett litet tag och de presenterade sig.

 

Narkosläkaren tog en liten kort anamnes (sjukdomshistoria) samt om jag hade några problem med nacken eller lösa tänder eller liknande. Strax där efter så var det dags för att ge propofolet. I första hand kände jga inget med än en liten konstig smak i munnen och hur det sprutades in i kärlet. Efter en stund så kände jag hur jag inte orkade hålla ögonen öppna trotts hur mycket jag än kämpade och till sluts slöts mina ögon och kort där efter försvann även hörsel och jag sov gott.

 

Under tiden jag sov så hade de lagt kylplattor på två ställen av bröstkorgen och där efter gett mig elstötarna. Först en stöt som inte visade någor förändring till sinus rytm utan fick då ytterligaren en omgång, ingen effekt på den så fick en tredje stöt och ingen effekt på den heller. När inte tredje omgången gick så blev att för läkarna och IVA-sjuksköterskan att invänta att jag vaknade igen.

 

Hörseln kom till tidigt, hörde vad som skedde runt om mig men orkade inte titta upp på en liten stunde, samtidigt så försökte jag känna efter om jag kunde uppleva om hjärtat fortfarande gick otakt eller i rätt takt och insåg då snabbt att flimmret fortfarande var kvar. Sakta men säkert orkade jag öppna ögonlocken mer och mer och kännde hur tröttheten sakta började försvinna från kroppen. Skulle då även ta upp höger handen för att klia mig på näsan och kände hur jag hade en helvetisk träningsvärks känsla i bröstmuskelaturen och fick verkligen ta i för att få upp handen mot näsan. Kylplattorna satt kvar på bröstkorgen.

 

Efter en stund så fick jag reda på att jag skulle få erhålla Cordarone infusion i ca 30 minuter för att där efter göra en nytt försök. Minns hur drygt det var att invänta att infusionen skulle gå in. Var en sväng på toan innan den tog slut, kikade på tv under tiden med men hur roligt är det att kika på en massa matlagningsprogram när man inte får äta. Inte roligt överhuvudtaget. När infusionen äntligen var slut så tog det ca 20 minuter innan det var dags för nästa elkonventerings omgång.

 

Denna gången var det en ny medicinläkare och en ny narkosläkare som kom. Samma charang gick igång innan det var dags för sövningsprocessen igen. På samma sätt som tidigare gick det nu med. En stöt gavs när jag väl hade somnat, den gick inte vägen vilket gjorde att de bytte metod istället och satte en defplatta mitt på bröstkorgen fram till och en defplatta på ryggen och då slog det äntligen om efter en stöt på det sättet. 

 

När jag väl vaknade till så kände jag med lättnad att flimmret var bort vilket jag fick bekräftat strax efter att jag vaknade upp. När jag piggat på mig mera så fick jag åter komma tillbaka till hjärtavdelningen. 

 

Ungefär så här upplevs det att genomgå en elkonventering i proceduren. 

Personligen så kände jag en trygghet hos erfarenheterna som hade hand om mig, så var inte direkt rädd eller orolig, ville snarare bli av med flimmret snabbast möjligast. Det som egentligen var jobbigast var den enorma träningsvärken som blev i bröstkorgsmuskelaturen efter alla elstötarna. Det var som att genomgå en mastodont träningspass på enbart bröstmuskelaturen och där efter inte orka lyfta armar eller liknande. Enorm möbultat kan man även beskriva det som. 

 

Detta är från min allra första elkonventering som jag var med om. Har efter detta genomgått ytterligare 8 till som var av samma procedur men som krävdes olika många elstötar, vissa gånger blev elkonventerings försök nr 2 upskjutet till nästa dag för att få en cordarona infusioner mellan försöken medan det är max 2 gånger som det gått på första försöket.

 

En gång vaknade jag upp med en svalgtub (hjälper till att hålla tungan på plats samt att ha en fri luftväg), en märklig känsla det med, kunde inte röra tungan alls. Förstod snabbt var det var efter att lokalisera dess utformning, tack vare att jag är inom sjukvården så var det nog det som gjorde att jag inte blev direkt rädd för den. Kan dock tänka mig en patient som inte vet vad det är eller vilken funktion den har skulle blir rädd och försöka dra bort den illa kvickt. 

 

Är det något annat som skulle vara intresserad av att får reda på eller få mer information om så är det bara att fråga på. 

 

 

Som så många andra svenskar här i Sverige har jag nu också varit med om en ablation. Här kommer jag beskriva lite hur det var ifrån att jag kom till Södersjukhuset tills att jag fick åka hem igen. Hoppas att det kan ge en slags inslag på hur det är att genomgå en ablation för andra som ska göra det eller varför inte för dig som sjukvårdspersonal. 

 

Min mor och jag anlände upp till Stockholm dagen före själva ingreppet, sov på hotell under natten till den 24 oktober. Under morgonen medan min mor var nere och åt frukost så var jag inne i duschen och duschade 2 omgångar med hibiscrub (bakterie dödande medel). Själv skulle jag vara fastande och skulle inte heller inta min blodförtunnande tablett.

 

Måndagen den 24 oktober anlände jag med min mamma till Södersjukhuset (SÖS) 07:30 på morgonen. Hälsade på sjuksköterskan som skulle vara med på hela proceduren och hon visade in mig och min mor på ett rum. Där inne fick jag byta om till en operationsrock, fick behålla trosor och strumpor på innan jag fick lägga mig i en säng. Väl ombytt och klar så kom läkaren in gav information om vad som kommer att ske och ställde övriga frågor samt gav ett blad som jag fyllt i svaren på några frågor. Ca 5 minuter efter kom sjuksköterskan tillbaka med ett ID-armband, provetiketter, 3 tabletter och lite papper. ID-bandet sattes runt ena handleden som visade mitt namn och personnumer. Fick inta 2 gram alvedon och en 10 mg stesolid tablett. När det väl var dags för provtagningen så fick hon allt en utmaning, svår stucken som jag är och mitt bästa kärl som blev lite fördärvat 3 veckor tidigare gjorde det svårare. Efter mycket om och på 5 försöket lyckades hon få in en pvk (perifier ven kateter, "nål") och fått blodproverna som behövdes. Under tiden kände jag att stesoliden hade kickat igång, den gav utslag i att jag kände mig otroligt full som jag hade druckit en massa alkohol så satte igång och fnissa av rupplevelsen. Nu var det dags att gå på toa och kissa en sista gång innan det var dags att gå in till ablationslabbet. Eftersom stesoliden gav den effekten som den gjorde på mig fick de vara 2 personer som ledde mig in till toan och sedan till labbet. 

 

Väl inne på ablationslabbet så fick jag ställa mig bredvid bordet, operationsskjortan knöts upp i ryggen och sjuksköterskan klistrade fast 4 magnetplattor på olika ställen på ryggen. Därefter fick jag sätta mig på bordet som jag sedan skulle ligga på, fick bedövande medel som sprayades in i munnen och svalgen inför esofagus ucg (ultraljud på hjärtat från matstrupen). Kände snabbt hur det blev bedövat i munnen och svalget av sprayen. Sedan var det dags att lägga mig ner på bordet, nu fick jag åter igen nya elektrod klistermärken på bröstkorgen samt kablar som går vidare till en monitor som visar hjärtrytmen. Blodtrycksmanchet och pulsoxymeter mätare (kollar syresättningen i blodet) sattes på plats. Där efter fick jag lägga mig på vänster sida, dropp kopplades till pvk. En rund plastbit fick jag bita på för att läkaren skulle kunna föra in uldraljudskabeln lättare ner till matstrupen. Innan detta skede så blev jag sövd en kort stund, vilket de väljer att göra så att man inte ska behöva minnas hur det känns och liknande. På sätt och vis är det bra för mig som jobbar inom vården att kunnat få veta hur det är att uppleva det men samtidigt skönt att inte behöva det. 

 

När jag väl vaknade till så fick jag lägga mig på rygg, trosorna åkte av, en annan sjuksköterska som var sterilklädd började tvätta den högra ljumsken innan en blått skytte klistrades fast för att sedan dra ut över min kropp. Under tiden fick jag reda på att ultraljudet visade på allt var bra. Den gör man främst för att se att det inte kan finnas några blodproppar i hjärtat som kan åka iväg och orsaka en propp i ett kärl. 

 

Ca 1 timma ifrån det att jag kom in på labbet var det nu dags för själva ablationen. Lokal bedövningsmedel sprutades in i ljumsken innan själva katetern sattes in i kärlet som är en ven som går direkt upp till höger förmak i hjärtat. Tunna kateterkablar fördes in genom kärlet upp till hjärtat, visst kunde man känna att de fördes genom kroppen upp till hjärtat. Ena kabel fördes ner till höger kammare för att ge kontrastmedel, de andra två kablarna förde läkaren in genom skiljeväggen mellan förmaken till den vänstra förmaken (det blev en slags obehagskänsla när katetrarna gick mellan skiljeväggen, en kort obeskrivlig känsla som snabbt kom lika fort som den försvann). Strax efter att detta var gjort fick jag lyfta upp armarna ovanför huvudet. Kontrastmedlet sprutades in i höger kammare så att läkaren snabbt kunde få en överblick hur hjärtat såg ut samtidigt som han kunder se att katerarna är placerade i rätt förmak detta gjorde med hjälp av en genomlysning apparat. 

 

När kontrastmedlet sprutades in fick jag en varm känsla i hela bröstkorgen samt ett snabbt känsla av att jag var tvungen att kissa, denna känslan försvann lika snabbt som den kom. Strax där efter var det dags att skapa 3D mönstret av vänstermak, detta är för att kunna se lungvensmyningarna som går in i vänster förmak. I dessa lungvener kan det komma extra signalimpulser som kan orsaka att hjärtat slår ett extra slag eller att ett förmaksflimmer uppkommer. När 3D mönstret var skapade kom vi till den proceduren som var jobbigast, själva brännandet av lugnvensmynningarna. Innan den första brännpunkten skulle ske fick jag smärtlindring direkt in i blodbanan, smärtlindringen tog inte bort all smärta men den var ändå hanterbar i det läget. Läkaren skulle då bränna punkter runt alla 4 lungvensmynningarna, 2 stycken i ett par. Så fort smärtlindringn inte gav sin fulla effekt så blev det snabbt ökad smärta i bröstkorgen och den var långt ifrån trevlig ibland strålade den upp mot halsen och ibland ut mot vänster armen, så skulle nog kunna förnimma hur det kan kännas att få en hjärtinfarkt.

 

Eftersom jag absolut inte fick röra kroppen under hela proceduren eller ta djupa andetag så blev det snabbt att jag började grimasera med ansiktet för att verkligen framvis när smärtan var som mest (Är mer tyst av mig när smärta anländer och uttrycker mig mera med kroppsspråket, detta var sjuksköterskan snabb med att uppmärksamma för att kunna ge mer smärtlindring). Hade absolut ingen uppfattning om hur lång tid det tog med att bränna punkter runt varje lungsvensmynningspar. När läkaren ansåg att det inte var mycket mer att bränna i i nu läget så var det dags för dem att se om de kunde framkalla ett förmaksflimmer eller finna någon annan slags hjärtatytmi. Detta gjordes genom att sända små impulser via en av katetrarna runt lugnvensmynningarna. I mitt fall så framkallades ett förmaksflimmer snabbt efter att detta påbörjades. 

 

Eftersom ett förmaksflimmer var igång startad så kom läkaren tillbaka till mig och meddelade att en elkonventering skulle ske här och nu, defibrillatorn rullades fram. Sjuksköterskan som skötte smärtlindringen började nu koppla upp min hjärtverksamhet till defibrillator samt defplattor klistades fast på bröstkorgen, syrgasmask med syre sattes över näsan och munnen för att ge extra syre i blodet innan jag sövdes för en elkonventering (kommer ta upp hur det är att bli elkonventerad i ett annat inlägg). 

 

Minns hur jag vaknar upp genom ett ordentligt smärtgenombrott i bröstkorgen, vilket gjorde att hela mitt ansikte förvrängdes i en ny smärt grimars. Dock tog det en bra stund innan ny dos smärtlindring cirkulerade runt i kroppen och kunde häva den värsta smärtan. Fick då reda på att läkaren valde att bränna fler punkter runt lungvenerna för att vara på säkra sidan. När det var avslutat så plockade läkaren ut katetrarna ur ljumsken samt infödingens porten och började nu hålla ett tryckförband över ljumsken. Strax tog en sjuksköterska över tryckförband och läkaren meddelade att han skulle komma in och informera mer om det hela inne på avd. Tryckförband över ljumsken bestod av en rulle gaslinda som tejpades fast. Den sterila duken togs bort från min kroppen och sängen som jag skulle ligga i rullades in vid sidan av ablationsbordet. Förflyttades där efter över till sängen och rullades in till avd som jag skulle få spendera på under natten. 

 

Strax efter att jag kom in på avd så kopplades jag upp till en övervakningsmonitor. Läkaren kom in och samtalades om hur det hela varit under ablationen samt gjorde ett ultraljud över hjärtat. Där efter låg jag i plant läge i ca 2 timmar, fick inte lyfta huvudet över huvudtaget från kudden, då det kunde påvärka en blödning i instiksstället i ljumsken. Avd sjuksköterskan kom ibland och kollade till mig och presenterade sig. Eftersom jag inte hade sovit mycket natten till denna dagen så lyckades jag slumra till i omgångar. När de första 2 timmarna var över så var det dags för nästa 2 timmar där jag fick ligga med huvudändan upphöjt i ca 30 grader samt att jag fick ta blodförtunnandet och alvedon. Mamma kom till mig lagom till att sjuksköterska kom in med byxor, underbyxor och skjorta. Besök på toan innan det var dags för att äntligen få äta. 

 

Ca 5-10 minuter efter att jag ätit färdigt så började jag känna mig kallsvettig sänkte bakom huvudändan och strax där efter känner jag hur ett nytt förmaksflimmer kickade igång. Ringde på klockan för att tillkalla personal för att meddela det hela då jag nu inte var uppkopplad till någon monitor längre. Personalen som svarade på min ringning gick direkt efter fler personal och EKG apparaten. Jag kände mig yr, kallsvettig och illamående. Mer personal kom in i rummet och EKG visade på oregelbunden puls som varierade mellan 120-160 slag/minut. Eftersom ett nytt förmaksflilmer var igång så fick jag en telemetri dosa som visade hjärtrytmen hela tiden som den bars, läkaren som gjorde ablationen hade blivit informerad om flimmret och kom in och samtalade både mig och min mamma om att det är lätt att det kan uppkomma efter ablationen. Skulle flimret vara kvar efter natten så skulle en elkonventering göras nästa dag. 

 

Kvällen gick och i episoder gick hjärtrytmen mellan 120-200 slag/minut, fick inta betablockerare för att se om det kunde hjälpa till att sänka frekvensen. Natten gick och flimmer var fortfarande kvar efternatten. På morgonen så togs tryckförbandet bort och fick ett litet förband över instickstället. Vid 07:30 på morgonen kom läkaren in och kikade till mig. Eftersom jag fortsatte i ett förmaksflimmer så meddelade han att det skulle bli en elkonventering och den skulle bli så fort de kunde få ihop det. Detta menades att jag var åter igen fastande efter 00. Fick dock inta mina morgon mediciner med så lite vatten som möjligt. Sedan blev det en lång väntan, läst bok i omgångar löste lite sudoku. Såg hur rumskamraterna gick och hämtade sin frukost samt höra hur de intog den. Det värsta med att vara fastande är att höra hur andra äter och man sjäkv inte får göra det. 

 

Mamma anlända till mig vid 08:30 tiden efter att ha checkat ut från hotellet. Var skönt med hennes sällskap igen på morgonen. Fram mot 10 tiden var det äntligen dags för elkonventeringen. Rullades in till samma lokaler som ablation utfördes på fast in på det rummet där jag visades in dagen innan. En ny anestesisjuksköterska träffade mig och ställde lite frågor innan allt fixades iordning. Läkaren kom in och elkonventeringen startade (berättar om detta i ett annat inlägg). Efter ca 2 timmer var jag tillbaka inne på avdelning med ett hjästa som gick i sinusrytm (rätt hjärtslagstakt). Lunchen hade anlänt och maten var bara så himla ljuvlig. Sedan blev det en lång väntan på att läkaren som gjorde ablationen skulle komma in till mig för ett utskrivings samtal och meddelande innan mamma och jag äntligen kunde bege oss mot tåget.