Så skönt att för en gång skulle kunna njuta av en härlig sommarvärme så här på höst/vintern. Ligger här på en solstol med pina colafan i ena handen och njuter. 

 

Startade resan i morse med mamma och Sven vid 06:30. Plockade upp Clara i Stenungsund och sedan Elin i Göteborg. Väl framme på Landvetter så strulade incheckning, med hjälp av personal gick det äntligen vägen. Väl genom säkerhetskontrollen blev det lite frukostfika och kolla igenom taxfree. 

I taxfree såg vi dessa läclra flaskor.

Sitter är i soffan och beundrar nu det lilla av julen som har tittat in i huset. Ljusstakarna lyser vacker i fönstret när mörkret är utanför. Lite glittergirlanger upp slänga på tavlor, gamla trä oket samt på min sänggavel. 

 

Här sitter jag med min stora kopp vanilj te och undrar lite hur jag ska lösa vissa saker fram över. Löser sig gör det ju alltid men lite av frågan är ju hur, har en intevju som ska göras som sedan ska bli transkiberad och klar till den 12/12. Nu kommer de små nackdelarna: 1 befinner mig i Florida mellan 25/11 till 3/12. Har sedan skolan den 4/12. 5-7/12 spenderar jag på sjukhus pga insatt av ny medicin (förklarar det senare i texten). 

Transkibering av intervju vet jag sedan tidigare att det kommer att ta tid att spola tillbaka intervjun i omgångar för att hinna få ner vad enda ord som säg. Inte easy peasy direkt, dock ska det lösa sig. Får försöka tänka så här att försöka ha gjort intervjun på måndag på en av klasskamraterna, börja med den redan under kvällen efter föreläsningen. Arbeta på det så länge jag kan för att även försöka hinna inom jobbet dagen efter och skriva ut lite artiklar som ska letas fram innan jag ska upp till avdelningen som jag ska befinna mig på. Har en plan nu iallafall :) 

 

Jo angående ny medicin. 

Har sedan 2 år tillbaka förmaksflimmer som kommer och går, jobbigt är det när det väl gör sig påmind men blir dock att gilla läget i de stunderna. Började först med ett läkemedel som verkligen inte höll det i schack, flimmrena kom och gick som de själv behagade. Fortsatte ändå på dem en längre tid ihop med mina 2 ablationer som gjordes (okt -16 & feb -17). Fram i Juli i år så blev jag helt medicinfri för att testa hur det gick och tyvärr varade det inte mer än ca 1,5 månad innan nytt flimmer anlände i två omgångar och det beslutades att jag skulle testa en ny medicin. Nu har jag ståt på den medicinen sedan augusti och det känndes så positivt i början men så blev det inte direkt senare. Var flimmerfri de 3 första månaderna, hade då kontakt med sköterska på hjärtmottagningen och vi sa, kommer flimmret tillbaka så kontakta oss direkt, det tog typ bara 1 dag efter det samtalet så var flimmret tillbaka. Blev då även återinsatt på blodförtunnandet igen :(. 

 

Har idag åter haft kontakt med hjärtmottagningen och fick då höra att det nu blir att testa en ny medicin då den jag har nu inte direkt hjälper. Vilket innebär att jag ska ligga inne på sjukhus mellan 2-3 dygn med telemetri övervakning(bärbart ekg) under tiden samt provtagning. Gillar det verkligen inte för då blir det absolut ingan mobil, dator eller padda utan får ta upp sedvanliga böcker, korsord och tv, kommer direkt inte få lämna avdelningen under de dagarna jag bär telemetrin heller vilket är det absolut tråkigaste av allt. 

Inför detta så blir det att jag förbereder med att jaga fatt på bra artiklar samt hinna skriva ut dem, jaga fatt på kurslitteratur om barn och omvårdnaden till dem för att kunna sitta och skriva ner en skiss på arbetet som ska göras i skolan för hand. 

 

då sitter jag här med både resfeber och lite skrivkramp. 

Har lyckats beta av en av skoluppgifterna till en Workshop som är under tiden som jag är i Florida. 

Känns skönt då jag fick ett lite större projekt att skriva för att underlätta för min medskrivare under workshopen som hon får delta utan mig. Känns ändå bra att lyckats försöka knåpa ihop en någorlunda bra problemfomulering på det som vi ska skriva om under vår komman magister uppsats inom prehospital sjukvård till våren. 

 

När det kommer till Florida så är det på lördag som flyget går, idag åkte resväskan in från mitt så kallade förråd (kommande tvättstuga). Planen är att ha med så kläder som möjligt, för att kunna shoppa lite i Florida när jag är där. 

 

Det som absolut ska med hemifrån är träningskläder, 2 par skor, underkläder. skolpapper för pluggandet till omtentan i akutmedicin som jag kan göra i Florida (sker via internet) samt andra dyliga saker som är nödvändiga under resan. 

 

När jag ändå var i förrådet och hämtade resväskan så fick även lådorna med julsaker åka in, ska passa på att ta jetlag dagen när jag väl är hemma att små pynta lite i huset. Ta det i den takt som det behagar helt enkelt.

 

Nä om jag nu ska försöka börja med den andra uppgiften som är inom kvalitativ metod. 

Några saker som har dykt upp till och från den senaste tiden är hur vissa personer ser mig till person, en person med sjukdomar som blockar det mesta. För att förklara mera hur jag menar är det att jag upplever hur jag blir bemött som: "hon med flimmrena och inte kan tas på allvar". Vilket är en jobbig upplevelse ibland.
Fine jag har absolut inga problem med att prata om det men att höra det på ett negativt sett via andra personer istället för de som uttrycker det själva.  

 

"Lita inte om att hon kan komma, tänkt på att ha hennes plats öppen" är en slags mening som jag fått höra av en annan person och inte av personen som sagt det från början. Det gör mig både ledsen och nervärderad. I detta sammanhang hade det med att göra att jag skulle ställa upp som funktionär på en rallycross tävling.
Tydligen hade detta sagts några veckor innan tävlingen och när dagen väl var där och jag var på plats och fick höra detta av en person gjorde mig enormt ledsen. Speciellt sedan när jag fick reda på att personen som hade sagt detta dessutom stog bredvid mig när jag fick reda på det. En tår rann ner för kinden efter det. 

 

Jag kan ju verkligen inte säga, aha nu vet jag när mitt flimmer startar till exakt dag och tidpunkt, om det hade varit så väl så har jag verkligen kunnat ta vara på mina veckoplaneringar på ett helt annat sätt. Men så fungerar det inte alls, oftast kommer episoderna när jag minst anar och är ledig.

 

Jobba som sjuksköterska och sedan behöver komma in som patient på sin egenartbetplast är inte direkt roligt, önskar verkligen att jag skulle slippa det. varkenroligt för mina kollegorna som helt plötsligt får ta hand om mig istället för att arbeta ihop med mig. Själv är det inte roligt att behöva söka vård på sin egen arbetsplats. Tyvärr har jag inte många val, tråkigaste är om flimmret kommer en dag som jag ska jobba, blir tvingad att söka vård som patienten istället är en jobbig känsla, veta att kollegorna blir helt plötslig en person kort i arbetsgruppen. 

 

En variant som jag stötte på under helgen som var att jag åter igen åkte på ett flimmer som vägrade ge med sig inom den första närmsta timmarna. Hade ingen klar debut på flimmret denna tiden utan den hade började någon gång under natten, detta ledde till att ingen elkonventering kunde ske, utan istället fokusera på att dämpa rytmen och bli återinsatt på blodförtunnande igen. I detta sammanhang så samåkte jag med en kollega. Stannade kvar och jobbade med de som jag kunde göra för att underlätta för mina kollegor. Passet löpte mot sitt slut och jag kunde åka hem med kollegan som körde den dagen. Några dagar senare när jag besöker jobbet så får man en liten tillsägelse av en person på jobbet, Varför åkte du inte bara hem?

Personen fick detta svaret tillbaka: "Jo absolut hade jag gjort det men min bil stod hemma hos min kollega, skulle jag lämna arbete så hade jag då valt att gå hem för en taxi på 1000kr har jag inte råd med i nuläget. Ville inte heller lämna mina kollegor vind förvåg utan valde istället att vara kvar och hjälpa till med saker som jag

abslut visste att jag kan göra utan problem då de helt plötslig blev en person kort och ingen annan kollega kunde komma in tidigare och hjälpa till". Fick lite halvsur min  innan personen lämnade och gick. Jag gjorde mitt bästa utifrån situationen som var.

 

Hade jag själv önskat så hade jag verkligen inte vilja råka ut på att få förmaksflimmer i min ålder. Men nu kan jag inte direkt göra något åt vad kroppen gör speciellt när jag inte kan finna en orsak till varför flimmerepisoderna kommer. Det blir istället att göra det bästa av situationen och försöka se positivt i det hela men inte lätt när 

bromsklossar av olika slag flyger rakt in och knockar en ibland. Gör inte min situation lättare direkt, känslan att att vara otillräcklig, inte veta hur det ska kunna läsas då ablationerna direkt inte har hjälp fulländat. Rädslan att att vara 26 år i dag och se hel framtid med medicinering som kanske inte funkar i slutändan, räsdla över hur flimmrena i ännu längra sikt kan utveckla sig till följsjukdomar som kan påverka min vardag ännu mera, inte kunna jobbar kvar med det som jag älskar? inte minste kommer jag ens kunna ta vara på dagens utbildning som jag pluggar och få ta vara av det yrket som jag verkligen längtat efter. 

 

Med allt detta, jag är skraj över framtiden, vem är inte det. att inte veta, inte få någon information över när nästa läkarbesök är för det, hur svaren framvisar eller hur planerna för vidare undersökning är. Även om jag har denna rädsla så visar jag inte den, jag lever livet i nuet och varför haka på en mera bara för att jag har en sjukdom som jag inte vet när den kan framkomma och dess utom bli sedd som sjukdomen och inte personen som är i grunden.