Tröttenheten kommer mer och mer in i kroppen. Att både jobba och skriva uppsats är verkligen slitande, kanske inte direkt så fysiskt men psykiskt. 1 veckas arbete kvar innan det blir semester från jobbet men för hjärnan blir det där emot ingen semester. 

 

Hela semestern blir att göra allt jag kan för att beta av uppsatsen som känns som det står på styltor och trampar runt på samma plats. Frukansvärt segt att stå fast och ändrar text, grammatik för att få ihop ett resultat som är så pass starkt och bra för en kommande opponentskap. Resultatet har jag nu skrivit sedan början av juni och ser man från starten av skrivandet på det så har det sket en enorm förändring. Men dock tar energin slut när jag är själv och skriver ett arbete som är gjort för att det ska vara två på. Att veta att det alltid är något som måste's göras när man kommer hem från jobbet tar verkligen på krafterna. 

 

Den 3 september är deadline och frågan är ens om det är klar tills dess. Börjar faktiskt tvivla nu, vilket jag sällan gör men nu gör jag det. det ger en känsla så att tårarna inte är långt kvar att tränga fram bakom ögonlocken. Känslan och en kombination av att inte ha någon energi gör situationen inte rolig. 

 

När semestern väl nalkas blir det hårt skrivande på uppsatsen varje dag. Som tur är en dag inboka på semester där inte uppsatsen kommer att dyka fram på hela den dagen. Ett skönt break med turridning i ett naturreservat hoppas jag på att hinna samla på mig så mycket energi jag kan för att komma tillbaka till jobbet och längre fram jobba och göra praktik samtidigt. 

 

Det ska gå på något sätt men orkan finns inte i nuläget.