Nu känns det som att tröttheten verkligen har kommit ikapp. Inte så konstig heller med tanke på vilken takt jag hållt uppe under min semester med. Långt ifrån en avkopplande dag som det är idag. Igår sa iallafall hjärnan ifrån på ett eller flera sätt. 

 

Startade går dagen med att ställa in tallriken med havregrynen i micron utan att tillsätta vatten, snacka om att det doftade bränt i huset under hela gårdagen. Upptäckte det när 2 minuter var färdiga så det blev bara att ställa tallriken i vasken och göra ny omgång. Senare under morgon innan utbildningen börjar så lyckas jag dubbelboka mig som i morgon. Tog ca 2h innan jag kom på mitt misstag och det var med nöd och näppe som jag kunde undvika ena bokningen. 

 

Väl hemma igen så tänkte jag dra igång trimmern och rensa lite från gräs i kanter där gräsklipparne inte kommer åt och får igång men så dör den snabbt där efter. Får där efter inte liv på den går då över till gräsklipparen som inte vill sammarbeta alls utan känns som att jag drar av mig fingrarna istället med snöret. Det blev att ge upp det hela och gå in. Då kom alla känslorna som visar på trötthet över mig. frustrerad och ledsen på en och samma gång, men så otroligt behövligt att det vara svämmade över.

 

Idag där emot kopplar jag av helt och hållet, suttit i soffan fram till lunch och kollat på serie. Sedan ca 2h tillbaka har jag installerat photoshop och adober dng converter för att kunna redigera lite gamla bilder som låg på kamera minnet. Vilket ni får se några av bilderna. 

 

Fick mig en liten tankeställare idag under dagens utbildning inför mitt yrke i ambulansen i sommar. Det handlar om vad som påverkar oss i våra vereringar och tankar under möten med andra människor. Vad tror ni att det är? (Ta er en tankeställare innan ni läser vidare). 

 

Iallafall enligt han som berättade om det hela så beror våra tankar och värderinga helt på vad som vi har varit med under vårt liv fram tills idag. Vilken period var man som mest känslig och påverkad jämfört vilket period som man var mest livsnjutande på. Lägg då detta ihop möen med andra människor. Hur blir möterna ut ifrån de två olika periderna, hur beter du dig? Hur aktiv är du i samtal med människorna? Hur kan det påverka dig i ditt arbete i samband med möten och samtal med människor?

 

Alltså när jag satt och funderade där på utbildningen så förstår jag innebörden i det hela och försvann iväg på hur det egentligen varit under min uppväxt. Det jag kom fram till var att när det var som mest tråkiga delar under min tid så gick jag mer in i mig själv och berättade verkligen inte om det som jag borde berättat, jag var då introvärt och släppte inte in någon pga att jag var som mest känsligast och sårbar. Medan nu när jag idag känner att livet leker så kan vissa saker istället bli helt överflödiga. 

Sätt då detta i samband när man har ett samtal med patienten. När man är som mest nere så blir det istället att tyck synd om mig istället för att tycka synd om patienten. Medan risken när livet leker är att man bli för tjäck och för mycket positiv för att en patient ska kunna lita på en. 

 

Klokt och tänkvärt för det stämmer ju så väl. Så hur beter ni er i möten ut ifrån när ni har en dålig period jämfört med en positiv period?

Hade en helt underbar kväll med mina kollegor från akuten igår. Grillning, brännboll och alkohol under hela kvällen. Lite dramarn hit och dit i form av romantik, pool häng och en som tog nästan alla lyrorna. Allt som allt ver kvällen mycket rolig och helt underbar. Vädret var framme med sin allra bästa sida och solsken och värme. 

 

Förövrigt sitter jag nu och kopplar av med den tre saten moccakräm svalnar av så att den går att vispa ihop för att sedan kunna täcka den sista moccatårtan som ska med till Falkenbergs Motorbana i morgon. Moccatårtor kommer att vara till försäljningen i cafét under morgondagens Tjejdag. 

 

Sitter och lyssnar på podden Slumpens Hjältar där Frida Boison blir intervjuad. Att få reda på hur dåligt man mår om man har moddat en anna person får mig att tänka om på den tiden då jag själv var utsatt för mobbing. 

 

Den tiden som mobbningen mot mig började när jag hade flyttat till Borås och började på ny skola. Gick årskurs 3-6 under tiden som jag bodde med min mamma och syster i Borås. Hur visades då mobbningen mot mig? 

Jag fick 2 kompisar i början av skolstarten men det var inte kompisar som jag jämt var med under rasterna. Under denna tiden mådde jag själv dåligt, otrolit dåligt självförtroende och blyg. Saknade min kompis Marie som fanns kvar i Kungsbacka. 

 

Allt eftersom jag kom in i skolan så började killarna i klassen mer psykiskt uttrycka ord för min övervikt, att jag med utvecklad än de andra tjejerna i klassen. Jag var inte mycket för en personlig hyien på den tiden och det gick ut över mig själv både från killarna och tjejerna i klassen. Utanförskapet var stor till viss del. Kunde vara med vissa klasskamrater men så fort man inte var med dem hela tiden så blev man utfryst eller bara rent utfryst för att man gjorde något som de andra inte gjorde. Hade en klasskamrat som jag var mer med ett tag under fritiden men den vänskapen försvann sedan i samma veva som hon bytte skola. 

 

För att jag skulle kunna göra något under rasterna i skolan så lyckades jag få kontakt med tre tjejer som gick 2 årskurser under mig. Såg till slut alltid fram emot de dagarna som vi hade raster tillsammans. Det var den stunden ihop med dem som jag fick vara mig själv och bli sedd på ett positivt sätt. Utanför skolan på fritiden hemma så var det inte mycket jag gjorde. Minns att jag alltid var avundsjuk på min lillasyster för att hon hade många vänner som hon alltid var med. I och med att jag inte direkt hade många att vara med så blev det att datorn och internet samt stallet.se som var stort på den tiden. 

 

Under den tiden i Borås såg vissa lärare vad som skedde och sa ifrån men när rektorn skulle ta vid så hände absolut inget, hela tiden förnekade rektorn att det fanns mobing på skolan. Det gav mig stor frustration pga att jag var det levande beviset på att det fanns på mobbing på skolan. Det tog mig tungt under den tiden och jag ville då bara bort från Borås och byta skola för att hoppas på en trevligare och roligare närvaro. 

 

Men en sak tog udden på allt hopps om vissa personer främst vuxna som då jag mer tydde mig till var när det var dags att välja vilka från klassen som man ville bevara till årskurs 7 på högstadiet. Under 5-6 så hade min klass en vikarie och minns det tillfället än idag. Han tog ut varje klasskamrat i korridoren för att skriva ner våra önske mål om vem man vill ha visare som klasskamrat. Denna tiden visste jag redan att jag skulle flytta från Borås och börja om livet på ny skola i ny kommun. Han ställer då frågan till mig vem jag ville ha och minns att jag svarade: "Måste jag välja, jag vet redan att jag kommer flytta och inte bo kvar här i skitorten Borås".

Han svarade då: "Nu måste du välja oavsett om du ska flytta eller inte."

Svarade själv då tillbaka: "Jag viljer ingen för jag har ingen kamrat i denna klassen om du inte lagt märke till detta".

Får då svaret tillbaka: "Du måste välja någon även om du inte trivs med dem och här finns ingen mobbing".

Det gjorde att jag tappade förtroende för denna personen sista tiden som var kvar i den skolan. 

 

Var riktigt näjd över flytten till Tjörn och kände att här kommer det blir bra, ny skola med nya möjligheter. Men på någotsätt så var det vissa saker som ändå fortsatte. Var utstött och fick många sneda blickar pga mitt utseende och kroppsstorlek. Jag var verkligen inte mycket för kläder och smink, inget som jag höll mig till alls. Hittade tre nya klasskamrater som jag upplevde var snälla och positiva men allt eftersom tiden gick så kände jag mig mer och mer utanför. Men då kom elevens val och valde då att fokusera på bild under den tiden och fann två nya vänner som gick i en annan klass. Valde då att byta klass efter sommaren och var glad när det blev beviljat. Jag kunde lida igenom skolans två sista år på högstadiet trotts att mobningen visade sig i att jag hade fel kläder och inte var den smala personen som man ska vara enligt normerna. 

 

Under tiden som jag bodde på Tjörn var stallet min fristad, där var det jag och hästarna och ingen annan som kunde påverka mig, men ändå var det något som gnagde där ute också. Hittade några vänner där som var några år yngre än mig själv, vi hade kul och hittade på många roligt ridlekar och annat. Men bland dem som var i min ålder så var jag åter igen utfryst, personerna slutatde prata när man kom i samma rum som dem. Jag sket i dem men minns att det gnagde ändå på mitt självkänsla och självförtroende. 

 

När dagen väl kom när man gick i årskurs 9 och det var dags för att göra gymnasie valet så minns jag att jag stod länge och funderade på om jag skulle gå omvårdnadsprogrammet på Mimershus eller på Aranäsgymnasiet, många funderingar fram och tillbaka så valde jag Aranäsgymnasiet som första val och kom in där. Det innebar att jag flyttade till Fjärås för att på gymnasiet i Kungsbacka och åter igen blev jag glad för att kunna ha en mycket vättre kontakt med min älskade vän Marie. Skolan började och njöt åter igen av ny miljö och fokus. Åter igen fann jag några nya klasskamrater men hade ändå alltid känslan av utanförskap, åter igen längtade jag efter att rast samtidigt som en annan person och det var Marie. Psykist mobbing återkommen pga att jag inte köpte de sensate mode av kläder, att jag inte tänkte på mitt yttre under gymnasietiden. Det gjorde att jag åter skönt i självkänslan för tredje gången och längtade varje dag efter studenten för att bli av med alla psykisk press som var. 

 

Med detta så har mobbing uttryckts sig i många olika former:

- Passade inte in i normens kroppsutseende (man skulle ha en slimmad kropp)

- Utanförskap/utfrysning

- Var inte med klädmodet

- Att man är den man är.

 

Men något som jag idag fick höra var Eric Gadd's information i Friends julklapp till barn. Kloka och välvald ord som kan förändra ett barns liv med att bara säga "Hej". 

Lyssna på orden som han säger i ovanstående länk. 

 

Vi kan inte hjälpa alla att undgå mobbing men vi kan alltid hjälpa någon. 

Jag minns att det var en otroligt jobbig period för mig och det har följ efter mig under hela uppväxten. Många gångar hade jag funderat på självmord för att slippa allt men något grävde inom mig och sa att nej det är något som jag ska göra innan och det är inte nu utan i framtiden. Här står jag idag och inser att berätta om min uppväxt och mina mål är det jag ska göra. Gå framåt och hjälpa andra till ett bättre tillvaro. 

Är det ågot som jag alltid velat göra så är det att inspirera andra människor på olika sätt. I måndags så fick jag äran att komma till Aranäs Gymnasiet i Kungsbacka och berätta om min väg till det yrket jag har idag, men även informera och visa en inblick hur det är att jobba på en akutmottagning.