4 nattpass är nu avslutade, är inne på den delen av dygnet där tiden ska ställas om till dagtid. Vilket menas med att gick av nattpasset i morse vid 7:20, promerade hem för att sova 2-3 timmar. Försöka hålla sig vaken under dagen för att sedan på nytt lägga sig för att sova hela natten. Nytt arbetspass startar i morgonbitti vid 8 tiden. Som ni förstår så är min hjärna stundvis någon helt annan stans, ändå är det något som jag tillåter den att vara under dagen med. Sedan gör absolut inte det varierande vädret det hela bättre, så lika bra att låta hjärnan få vandra iväg på sina vandringar för att lyckas fånga in den när det är dags för matlagning eller annat dyligt viktiga ting som ska utföras. 

 

Något jag har reflekterat under dessa dagar efter att jag skrev förra inlägget är ändå varför ska jag synas, höras eller be alla andra om att ge mig bekräftelse om min livshistoria? Jo bekräften söker jag i nästan allt fast jag försöker verkligen dämpa ner den mer och mer. Egentligen kommer det ifrån den tiden som var sämst under min uppväxt. Jag gjorde saker för att få bekräftelse från min mor och andra personer i min omgivning, en bekräftelse som jag inser idag att jag verkligen aldrig fick när jag var som mest behov av den. Få vara ett barn och tillåtas att få vara ett barn. Få vara den personen som har vänner som vill vara med en utan att jag ska kräva att andra ska vara med mig mot deras vilja. Bekräftelse sökandet har gjort mer och mer till att jag förstår på sätt och viss varför vissa inte kanske vill vara med mig just på grund av det. Men ändå ser andra mig ibland som den där ensam vargen med, vilket jag mer och mindre känner mig som hela tiden fast jag inte vill det. 

 

Bekräftelse är ju ändå något som alla söker på ett eller annat sett, vissa behöver mindra bekräftelse och vissa behöver mer bekräftelse. Jag har på något sätt ändå varit den som behövt mycket bekräftelse under min uppväxt, mycket för att jag varit så osäker i mig själv, att få lov att vara den jag är som människa. Dock har det tyvärr alltid varit så att jag aldrig ha matchat in hos något, utan att jag har ändrat på mig själv för att matcha in hos andra men vad har det hjälpt min självsäkerhet? Absolutly nothing!

 

Tack vare allt tid och pengar jag har lagt ner på psykoterapin under detta halvåret så har jag verkligen börjat hitta mig själv, vad jag står för och vad jag vill åstadkomma. Med detta har även min medilialitet öppnats upp mer och mer och kontakten med det okända som många kalla det det har blivit mer och mer. Jag njuter av varje framsteg som blir på ett eller annat sätt. Jag njuter av min närvaro här och nu mer och mer. Är med ärlig till personer i min omgivning, ser att de vill mig väl och varför vilse leda dem med fel svar på frågorna? nej nu är det mer och mer ärlig svar, sedan är det upp till personen som frågar hur de vill ta till vara på informationen som kommer på deras fråga. 

 

Sommarpratar som jag skrev i förra inläget är ändå något jag kan tänka mig, men hur tusan ska jag kunna lägga upp ett sådant manus?, nä klart mycket bättre att fila på en kommande bok istället. Sedan får framtiden visa om det kommer tryckas eller inte. 

Var sak har sin tid. 

 

Bäst nu att inta lite mat innan hjärnan kopplar ner igen. 

Denna sommaren har jag verkligen kommit igång med lyssnandet på årets sommarpratare. Många med många olika intressanta sommarprat om deras liv och hur de har tagit sig egnom det mesta i sina liv. Det får mig per automatik att verkligen reflektera över mitt 29 åriga liv och som jag sagt tidigare så har jag hunnit med en massa tunga saker och ändå kämpat mig igenom dem även om många gånger hade jag bara velat lägga mig ner och dö. Men ändå har det alltid funnit något i varje tung ting som gjort att jag kämpar vidare. 

 

Oftast har mitt liv sedan 8 års åldern varit att beta av den tunga saken efter en andra. Vilket menas att när jag tagit mig genom en tung uppgift som t.ex. Bestulen på 32.000kr, bilen stulen och uppeldad, djup depression i 9-12 år åldern. Så har jag oftast enbart fått en liten återhämtnings tid innan nästa stora ting har anlänt och för många skulle den svepa en människa omkull och de hade inte velat resa sig upp och fortsätt, det har jag istället gjort. Jag har kämpat mig upp ifrån liggande till stående och sakta gående del. Vissa saker varit tyngre att ta sig i genom än andra saker. Något som jag bär med mig av varje ting är den kämpar glöden jag har inom mig. Sedan är det är det ven mitt livsmotto som jag snappade upp runt 15 års åldern:
Take thoose dreams and make them come true! 

Då kunde jag exakt svara på vad den meningen kom ifrån. Idag vill jag vagt minnas att jag fångade upp den ifrån en låt text, tror det var Butterfly med Miley Cyrus men är osäker på detta i dagens läge. Det var nu trotts allt för 15 år sedan den meningen kom till mig och fastnat sedan dess. 

 

Till att återkomma till sommarpratarna så kan jag själv sig mig som en av dem, men vad är chansen för att jag själva ska sitta där en dag och spela in radio som kommer sändas ut till hela Svenska folket? sannoliheten är väldigt liten. Men det finns dock en sak som sakta har estnat sig fast i min tankegångar och det är en bok. Antingen självbiografi eller en memoar, det lutar mot en självbiografi. Dock kommer nog inte kunna klassas som en självbiografi heller för min tanke är att en dag kuna välva in en psykolog/psykoterapeut i den för att man ska kunna dra nytta av allt som ett lärande måls plan typ. Har ju ändå hade 3 personer som sagt till mig vid olika tillfällen med olika årsspann i mellan som anser att jag borde ge ut en bok om allt jag varit med om och hur jag har lyckats ta mig i genom det. Kan iallafall informera att första raderna har startats för ca 1 år sedan, då och då sitter jag och skriver på den. Så vem vet, den tanken kanske kommer bli sann.