Så här såg jag på döden hösten 2008:

Det kan ske när som helst. Antingen är man förbereds eller så sker det oväntat. Men jag anser att man ska dö så ska det ske smärtfritt.
Som yrkesman vill man att det ska ske smärtfritt och att det hellre går fort än att det tar lång tid. Är det en person som varit på avdelningen en längre tid har man fäst sig vid personen, så tar det mera än om man hade varit med personen en dag.
Men som privatperson så påverkar det en mera. Har man levt med personen i en del av livet, då blir det mer känslor som kommer. Visst för yrkesmannen som jobbar inom akuten är det jobbigt att förlora en patient. Men man ska veta att alla får den hjälp som man behöver efter åt. Oftast brukar man få prata med sjukhusets präst eller någon annan person så att man får prata ut om det som hände.

Jag anser på något sätt att det var ödet, det är ens tur att gå bort.
Någon gång ska vi alla dö, men vi vet inte när. Det är nog tur det för annars skulle vi gå och tänka på den hela tiden och vad har man gjort av med det man ville göra, sina drömmar?
Man ska vara glad så länge man lever och mår bra. Visst har man sina dåliga dagar, men det är mänskligt. 
Det är bra att man sörjer sin döde närstående, för man måste släppa ut sina känslor. Det är en del av bearbetningen.
Jag har inte bearbetat allt efter min syster Julia. Jag var så liten när det hände. Jag förstod att hon inte skulle komma tillbaka, men resten av allt, det förstod jag inte. Det är mer på senare dagar som jag har fått frågor som jag inte har svar på. En del har jag frågat mina föräldrar men inte allt.

Tack vare att mamma har gått hos en healare ett tag så har jag gått med dit. Då har jag fått svar på de frågor som jag hade. Jag har länge gått och undrat över hur hon har det och hur det ser ut där hon är. Vad hon gör och varför just hon dog. De svar jag fick var att det var ödet. Det var hennes tid att gå över till andra sidan, det som jag blev mest fascinerad av var att höra hur det är där uppe. Julia är tre år äldre än vad hon skulle vara här. Så man kan säga att hon är runt tjugo år. Hon har ett jobb som är att hjälpa de barn som ska över till andra sidan, att vägleda dem.
Det var skönt för alla de frågor jag hade, låg som en börda och jag kände mig så lättad och mådde bättre när jag gick där ifrån. Det hjälpte mig att kunna släppa av mera på det som hade hänt. Jag vet inte har nog gått och klandrat mig själv, men på något sätt har jag förstått att det skulle hända våran familj och att det inte berodde på mig.

Det är en lite ovanlig väg att gå till en healer. I vanliga fall går man till psykologer och andra personer för att bearbeta sin sorg. Jag har funnit att jag bearbetar det hela bättre när jag får tänka på min anhöriga och få prata ut om de jag vet. Visst jag delar med mig väldigt mycket om vad jag vet att jag har en syster som inte lever men ju mer det går in på djupet blir det jobbigare. Jag har inte vågat ta det där steget att börja få hjälp förens nu. Jag har mognat och verkligen förstå att det är vad jag behöver. 

Det som fascinerar mig mest av människan är att det första som utvecklas hos ett barn är hörseln. Vi hör och kan veta vem som är ens mamma när man bara hör på rösten innan man har börjat känna igen ansiktet. Men det som sist försvinner är just hörseln och känseln. Det var inget jag visste om innan.

Man ska inte vara rädd för döden. Den kommer ändå att komma någon gång. Jag lever livet varje dag jag kan och tänker på döden ibland. På vilka man håller kär. För den kommer ju att ske. Jag anser att man behöver prata mer om döden så att man inte ska vara rädd för den. Många idag tänker ju inte alls på den och att vissa är rädda för den. Man vill självklart inte lämna sina kära och nära. Alla har vi stöt på döden någon gång, förlorat en anhörig eller an annan närstående. Vi själva kommer det hända någon gång med och vi vet inte när. Men lev livet, tänk på den någon gång ibland och se den som en glatt ställe. Inget dystert som gör att man bara blir rädd för den.