Senaste tiden var varit berg och dal bana på olika sätt. Känslan av att ha eget boende ligger kvar som en sprudande känsla inom med mig med stor lycka men ensamheten ligger och gnagger en hel del på sitt sätt. 

Ibland flyr jag från de jobbiga känslorna som kommer och går med att göra saker som gör mig glad än att verkligen sätta mig ner och ta tag i dem och låta dem komma och reflektera över varför de egentligen är det. 

 

Detta är något som jag måste göra, att reflektera över varför just den/de känslan/känslorna anländer, ved var det som orsakde att de kom eller var det något sak jag gjorde som lockade fram dem. 

Något som jag inte gjort sedan senaste besöker hos psykoterapin är att verkligen göra detta. Att reflektera över de jobbiga känslorna när de andländer. Har alltid varit i ett flyende perspektiv för att det är jobbigt med de känslorna och att få dem ger på sätt och vis ångest och försöker istället göra saker för att tränga bort dem. 

Men borde verkligen lyssna på rådet som min psykoterapeut sa på senaste mötet och ta tag i det, låta det komma och reflektera och bearbeta den känslan istället. Har varit mycket det senaste på sätt och vis med, skiftandet mellan dag och nattpass, Qalle (häst) som kommit in i mitt liv, dejtandet av en fantastisk fins kille (ja, jag är ute och dejtar igen). Julen och nu nyåret som står för dörren. 

 

Är upp mitt i en stor förändring för mig själv, kostar på mig psykoterapi mycket för att bearbeta min barndom men mycket för att finna mig själv, Klara. Är så mycket som dykt upp det senaste som gjort att jag är i behov av hjälp. Har insett att jag klarar inte längre att ta tag i saker i egna händer för på det senaste har det inte hjälp mig någon stans utan bara kännts som att jag har tagit steg tillbaka. En stor hjälpande del var faktiskt min nu varande chef som på sätt och visa sa åt mig att börja skaffa samtalshjälp, hon tipsade mig även om denna psykoterapeut som jag gu går hos och har varit hos terapeuten 2 gånger och längter som bara den till nästa besök i mitten av januari. Orkar inte vänta dit men är så illa tvungen. 

Eftersom jag inte har henne att samtala med för stunden så inser jag att det bästa sättet blir att skriva om det, att skriva för hand i en bok hjälper mig inte fullt ut på det sättet utan det är ändå här via bloggande som hjälpt mig en hel del i reflekterandes fasen att få ut det i ord och även kunna blicka tillbaka på något sätt, Inte direkt för att lämna ut till andra utan det är även en känsla i skrivande i denna bloggen att visa att det är okej att må dåligt och att det ibland är mycket tungt att sig igenom det. Men jag får verkligen klappa mig på axeln att jag verkligen tar tag i det nu och lägger fokus på mig själv, stärka mig och samtidigt inse hur jävla stark jag är. Stark det är jag och har alltid varit men det bästa var att min chef sa det till mig här om dagen efter ett det samtalate som skulle handla om medarbetar samtal blev till ett annat viktigt samtal i stället. Att få den känslan att någon verkligen ser mig och vill hjälpa mig och bekräftar mig. Så jävla skön känsla, mång har nog sätt det men inte vågat säga något. Nu när jag ser på det så var det meningen att jag inte skulle på någon htjänst på ambulansen i halland utan det var ju Borås som jag skulle till för att den personen som skulle vara en nyckel till en dörr verkligen fanns där och är så tacksam för att jag lyssnade på den delen inom mig som sa att verkligen ta chasen och flytta tillbaka till en stad som jag jag bott i tidigare och dom så var den värsta tiden i mitt i liv men hur en stad jag nu bor i på nytt istället ger en stor hjälpande hand. Vart ett svårt och tung beslut men inser hur lycklig jag är över att tagit steget och det gigantiska stora klivet i att ta tag i mig själv och hjälpa mig själv. Att en person kan vara nyckeln till att starta en enorm process som kommer ta tid, det måste ta tid och att starta processen är det svåraste och genom detta vill jag verkligen tacka personen som hon hjälpte mig med nyckeln till en låst dörr.