Varför alla flimmerepisoder?

Suck säger jag bara. Haft en del förmaksflimmer efter ablationen och har räknat dem till att bli 6 st med den som jag hade under gårdagen, men vad ska man göra? På sätt och vis har det istället fått mig att reflektera vad är det egentligen det beror på, vilket är lite vad som kommer att dyka upp under detta inlägget.
 
När jag diskuterar med både kollegor och andra personer om detta område så säger näst intill alla att det måste bero på jobbet, mitt jobb på akutmottagningen. Visst jag kan förstå vad de syftar på, stressig miljö med mycket att göra, patienter och anhöriga som klagar och ibland inte ser hur mycket vi verkligen sliter och så är de de som verkligen ser vad vi gör och berömmer oss. Absolut jag har valt ett tufft och svårt yrke men samtidigt så älskar jag det så himla mycket. Vissa dagar kan absolut vara stressiga medan vissa dagarna kan vara hur lugna som helst. När jag är på jobbet så är jag på jobbet och när jag lämnar det så tar jag inte med det hem. Utan varje dag jag åker hem från jobbet så plockar jag ut en bra saker och njuter av den hela vägen hem. Detta tror jag mycket hjälper mig att avveckla jobbet på vägen hem och bli Klara, den privata Klara. 
 
Satt igår redan i bilen på väg hem och funderade över vad är det egentligen som kan orsaka alla mina flimmer episoder och får mest fram att det är egentligen inte har med jobbet att göra, utan det är allt som sker runt mig i min vardag istället. Har haft en tuff uppväxt men olika invecklingar som absolut har gjort att jag är den jag är idag sam alla olika händelser som skett den senaste tiden som varit psykist påfrestande men än vad jag själv har kunnat tro. När jag verkligen reflekterar tillbaka så är det nog snarar de sakerna som kan vara grunden till allt men ändå inte allt. Ska nu informera vad jag syftar på. 
 
Har som sagt haft en tupp uppväxt, förlorat en lillasyster när jag var 1,5 år. Även om inte finn shär i livet så kommer hon alltid vara en del av familjen. Vuxit upp i en splittrad familj, var mobbad psykist under nästan hela min skoltid ifrån lågstadiet ända fram till studenten på ett eller annat sätt. Det sätter sina märken mer än vad man tror i olika sammanhang. Bott under samma tak med en mor som inte mått hundra psykiskt själv, vilket jag har insett i efter hand att det absolut bästa jag gjorde åt det var att flytta till min pappa och gå gymnasiet i Kungsbacka. Visst det låter verkligen frukansvärt men det var helst krast min räddning själv. 

Vänskapen och de bästa vänner har alltid varit rikigt få. En av de som jag hållt i sig länge är Marie, hon har varit guldklimpen i många sammanhang, ibland fattar jag inte hur hon lyckats stå ut med mig under alla dessa år. Nu när jag ser tillbaka så firar vi våret 18 vänskaps år tillsammans under nästa år. 
Under den tiden som jag bodde i Borås så var det 3 personer som jag antyde mig mycket till och de gick i 2 klasser under mig. Men när jag äntligen flyttat till Tjörn så fann jag Johanna och hon är fortfarande en mycket kär vän i mitt liv än idag. Så riktiga vänner det har jag inte många av över huvudtaget men bekantskapskresten är stor men det är inga direkt som jag befinner mig med ofta, snarare mycket, mycket sällan. 
 
När jag går på stan och ser mig omkring ser jag bara en massa par som strålar av körlek tillvarandra och får mig mer att tänka på mig själv, så ensam jag är avsaknade om att få ha någon vid min sida. Längtan efter ett förhållande. Speciellt nu när en av mina bästa vänner har fått sitt första barn har gjort denna längtan ännu större. Men dejting delan är verkligen inte min starka kort, visst jag har haft ett förhållande på ca 4 månader men där var det till slute ålderskillnaden som kastades in och blockerade det. Har där efter varit singel efter det. Har testat många olika dejting sidor både på internet och via mobilen men där finns i stort sett bara snuskhumrar som är ute efter en sak och inget förhållande. Den delen är inte min grej men hur ska jag kunna finna någon när inte får vara med på upplevelser bland mina vänner och vänskapskrets? Bo där jag bor hindrar en massa möjligheter att träffa nytt folk med. Det skulle väll i så fall vara att finna ett förhållande på jobbet men hur lätt är det?, vilka vet man är singlar och vilka skulle i så fall visa intresse? 
Vill absolut komma ut på roligheter men det där med att kunna dra sig en drink och sedan komma hem är inte lätt, antingen måste jag ragga en sovplats hos någon, eller så blir det en taxi på mellan 500-1000kr för mig själv eller så blir det att vara nykter och hur roligt är det? Nej måste flytta för att kunna känna mig friare och för att komma ut mer och träffa nytt folk.
 
En annan del som kan påverka det hela i nu läget är min boende del som jag tog upp lite om här innan. Vill och kämpar verkligen för att flytta till Varberg, för här nu där jag bor på landet utanför Fjärås så känner jag mig så otroligt ensam. Grannarna är helt underbara men kan ju inte befinna mig med dem dygnet runt, Zingo har jag ju som tur är men saknar den mänskliga kontakten med någon under samma tak. Jag bor bra i dagens lägen, hyr huset av pappa men funkar tills den dagen jag finner något helt eget. Mycket till ensamheten är även att jag ofta får pressa andra att komma hem till mig, måste antingen ha något som jag behöver hjälp med eller att bjuda på mat för att ens få hem besökare. Den reserven av krafter har tinat bort helt och hållet, många klagar på att jag bor så avsides, vissa kan jag förstår för de har ingen bil, men de som har bil vägrar oftast ändå komma ut till mig. Ibland undrar jag skarpt varför och vad det beror på men den ända svaret jag ofta får är att "Du bor så avsider". Trotts det svarert fattar jag det inte, för det ska alltid vara jag som tar mig till alla andra och jag har minst lika långt att köra som de har hem till mig. Det köpet jag verkligen inte längre. 
 
Under min studie tid när jag läste till sjuksöterska så har jag redan då upplevt en ekonomiskt kris där jag en dagen helt plötslig såg att mina sparpengar var försvunna, där kom en tid som var ett helvete med att springa mellan polisen och banken för att försöka lösa det hela. Trotts att jag var ärlig hela tiden så blev jag anklagad att jag orsakade det hela själv. Men vem vill bli av med sina pengar som man har kämpat med att spara ihop för att kunna ha ett bra student tid under tiden man pluggar? det vill ingen direkt. Det blev som ett hån för mig, en bra bit av min personliga mur rasade och kämpar än idag för att bygga upp den igen vilket inte är lätt. Mycket av detta kom nu tillbaka när jag nu istället kämpar och kämpar för att spara ihop till en kommande handpenning, så kom flimmrena, blev sjukskriven och nu har jag inte mycket i inkomst och kämpar och vänder varenda öre för att överleva denna månaden och nästankommande med. Det är jobbigt och inget jag är van vid, har alltid haft en reserv att plocka av men nu har jag inte det längre. En del av handpeningshögen har jag fått norpa inför London resan i nästa vecka. Jag bör verkligen inte åka ekonomiskt men jag måste och behöver verkligen komma iväg i några dagar, iallafall byta den svenska miljön mot något annat. Vilket blir en extra press på mig själv och kan vara en orsak till risken att ha alla flimmer episoderna ihop med boende fronten. 
 
November månad har ju alltid varit lite känslig månad vilket som jag har tagut upp i äldre inlägg här på bloggen sedan tidigare. Sa till mig själv nu när jag insåg att jag är sjukskriven näst intill hela november att nu borde det verkligen vända men det är inte lätt att vända på sakar som sitter som ett omedvetet försvar inom mig själv som dyker upp något plötsligt händer. 
Denna månad blev en ny hel överraskning vilket fick mig att reagerar på ett sätt som jag inte fattade från början tills efter en 2 timmars promenad den dagen. Min mor gifte sig utan att ge vink om att det skulle ske, absolut är jag glad för dem men det blev som en chock istället när jag fick reda på det via sms efter det hade hänt och inte ett tag innan. Där fick jag verkligen uppleva min omedvetna försvarmekanism som jag tydligen har ansamlat inför november månad och allt blev bara för mycket. Bröt ihop och kunde inte vara glad för dem ett par dagar. Besvikelsen för vad de gjorde och hur det presenterade det hela är fortfarande stor, kämpar för att kunna förlåta dem men det är verkligen inte lätt. 
 
Sedan är det absolut en sak till som jag verkligen saknar i min vardag i dagläget och det är träningen, har kännt att det var ingen idé att förnya träningskortet i somras innan ablationen var avstökad. Nu är det istället avstöka men då kommer den ekonomiska biten och havererar det hela istället. Nu har jag istället inte råd att förnya det när jag verkligen längtar och vill göra det förens efter åreskiftet och det ör för lång tid tills dess enligt min hjärna.
 
Aldrig ska jag få ha det lätt på något sätt. Avundas de som får glida runt på ett bananskal till olika saker men jag alltid får kämpa med att få ihop saker att funka och genomgå allt detjag varit tvungen att genomgå. Visst har har gjort mig stark på många sätt och vis men ibland blir det bara för mycket och just nu är det bara för mycket psykiskt som sätter spår och är nog absolut det som ter sig genom alla mina förmakflimmer den senaste perioden efter ablationen.
 
 
Längtar tills allt reder ut sig men när man är mitt uppe i det så ser jag inte utvägen förstunden även om jag vet att den kommer men frågan är när var och hur. Det är den sega biten som tär på en. 
 
Efter att ha kommit underfund med allt detta under min bilfärd hem från jobbet igår kväll så var helst plötsligt flimmret borta och hjärtat gick som det skulle igen. Ibland begriper jag mig inte på mitt hjärta över huvudtaget. 

Syskon Sorg

Något som många inte alltid tänker på vi förlust av en familje medlem är just syskonen. Många gånger är det alltid fokus på föräldrarna för att hjälpa dem med deras sorg, vilket lätt blir att syskonen kommer i skym undan. 
 
Varför jag just tar upp detta är för att jag själv förlorade min syster Julia för 20 år sedan, har även under dagen varit på en föreläsning om just syskon sorg. Träffade 20 andra personer som har förlorat en syster eller bror på olika sätt. Många diskussioner kom upp om just hjälpen vid sorgarbete till syskonen ibland går förlorad. 
 
Våra kära syskon gick bort på många olika sätt, drunkning, skoterolycka, trafikolycka, cancer, sjukdom, mördad m.m. När detta sker så sätts hela familj ner i djup sorg av en förlorad vän en vän som inte går att ersätta. Som vi alla vet känner man inte till hur det känns att mista en familje medlem, förens det har hänt. En händelse som man inte vill att någon ska råka ut för.
 
 
 
Sorgen kommer till oss på olika sätt, som en sa idag: "Jag bearbetar inte sorgen, Sorgen bearbetar mig" vilket är korrekt. Sorgen kommer till oss av just en anledning, det är för att arbeta med sig själv själslig. Dock blir det oftast mycket problem i just sorg bearbetet, beroende på vem man är som person så behöver vi olika lång tid för att kunna arbeta med sorgen. Vilket kan bli problematisk vid kontakt med olika instanser, ex, där läkare eller kuratorer säger att nu ska sorgen vara bearbetad och då kan de uttrycka att det ska vara klart inom 6 månader -1 år. Respekten till dessa instanser sjunker och gör det svårare för en själv att kunna fortsätta sin bearbetning. 
 
En annan sak som just kom upp under dagens diskussion är att se en sörgande person ur två synvinklar; en kan vara instrumentell som behöver planera och göra saker för att bearbeta sin sorg medan andra behöver göra det emotionellt. Ser jag till mig själv sä har jag varit båda delarna, emotionell då jag har gråtit mina floder med tårar och bara låtit tankarna gå till min lillasyster Julia, på den instrumentella planer har jag målan, skrivit dikter, sjungt i min ensamhet till henne och mycket mer där till. Så nästa gång du ser en person som är inne i en sorgprocess kolla inom vilken synvinkel pseronen är i. Är det Emotionell eller Instrumentell.
 
 
Olika roller kommer ibland upp i en sorgeprocess, olika roller inom en familj. Exempel där ena syskonet går upp och tar över mamma rollen för att kunna trösta henne, se till att någon lagar mat eller sköter det praktiska runt allt som hände vid dödsfallet. När modern sedan har hämtat sig och kan och orkar göra mera praktiska saker faller syskonets mamma roll tillbaka till att vara syskon. Olika rangordningan kan förändras för vissa så exempel stora syster har gått bort så blir den som var lilla syster helt plötsligt stor, kommer upp ett snäpp i rangen. 
 
Nu undrar ni säker varför allt detta? Jo, det finns så mycket mer som ligger bakom en sorg. Allt handlar inte om att personen är i en sorg, det finns så mycket bakom vad som bygger upp sorgen samt hur varje person bearbetar den. Vissa är mycket praktiska och gör en massa saker för att bearbeta den medan andra behöver visa massor av känslor. Viktigt att inte säga att "sorgen ska vara färdigarbetet nu" det får snarare att den sörgande personen kan doppa ännu mera i sin sorg än att göra framsteg i den. Vi tar olika lång tid på ha sorgen färdigarbetat. 
 
Vad som är mera viktigt vid dessa stunder när man som utomstående möter en person i sorg säg aldrig att "jag förstår, det löser sig, det blir bättre" detta hjälper inte ett smack, det blir aldrig bättre eller att det löser sig. Personen lever hela sitt liv med en förlust av en familjemedlem som inte går att ändra på. Så var nog med att vara en lyssnare, finnas vid vännens sida och låt personen få tala eller göra saker när den känner sig redo för det. 
 

Är med på Vermlans körsällskaps hemsida

Efter som det blev några bilder tagna igår antingen av mig eller
min far så skickades dessa till ordförandet i Värmlans körsälskap.

Resultat blev detta:

http://www.wermlandskorsallskap.se/
Läs under nyheter.

Hemgång

Efter ett ha sovit en längre stund på avdelningen väcks jag av att kirurgen
kommer in i salen. Jag var aldrig riktigt vaken men han berättade hur det
gick. Blindtarmen hade börjar bli infekterad samt att han sa att jag hade
en kruxig navel. Vilket han menade med att han hade problem med att
få in kameran. (De gjorde titthåls kirurgi, man använder sig då av en kamera
som förs in vid naveln, en annat instrument på vänster sidans nederdel och
en nere vid byxlinningen för att kunna göra ingreppet så litet som möjligt.)
Blindtarmen som de tog ut hade de skickat iväg till labbet. Somnade om
efter att han gick.

Senare under morgon fick jag börja dricka, vilket var underbart då man
sakta började känna sig mera hungrig och enbart hade ont i områdena
där de hade opererat mig, fick enbart panodil för att smärtstilla det hela.
Pappa kom även på besök igen under morgonen och fick då se en
piggare Klara som satt på sängkanten denna gången.

Efter att pappa åkt iväg till jobbet så gjorde jag mina långa försök med att
tömma blåsan som inte gick något vidare. Den hade snarare gått i baklås
så fick ta hjälp av en KAD (katerter som förs in till blåsan och tömmer den
på det sättet). Efter det så gick det mycket lättare.

Kvällen kom men hade inte lyckats tömma mig så mycket som de ville innan
jag kunde få åka hem. Vilkev blev att man var kvar över den natten med.

Under måndagen den 2 Maj lyckades jga äntligten. Fick även med mig
sjukskrivnings pappaer av läkaren som gick ronden på förmiddagen, som jag
skulle ge till chefen. Hade även talat med dem på jobbet innan jag ronden
så att de visste garanterat hur min vecka var fram tills jag visste hur länge
jag blev sjukskriven vilket blev i 2 veckor. Stygnen skulle tas 10-12 dagar
efter operationen.

Väntade även in min vän Marie som hade lovat att hämta mig under dagen.

Operationen

Minns så väl när jag rullades genom korridoren mitt i natten mot operation.
Åkte i den sista långa korridoren, väl framme vid en dörr hörde jag hur
sköterskan fick kontakt med en av dem där inne och berättade att det var
jag som kom. Ut kom en narkos sjuksköterska genom en dörr och tog över
sängen. Hon presenterade sig och rullade in mig på ett rum.

Efter att ha kommit upp på operations bordet fick jag ett par varma benvärmare
som gick från foten upp till halva låret, de var varma och goa, samt fick ett täcke
över mig med. Håret fick jag trä i en mössa, hon frågade efter längd, och vikt
och några frågor mer som jag ej minns.

Det var ingen längre stund inne i det lilla rummet innan bordet med mig på rullades
ut genom en dörr till operations salen. Narkosläkaren kopplade upp mig till en
monitor så att de kunde ha kolla på puls, hjärtrytmen under operationen.
Låg och kollade in i lamporna som var ovanför mig en längre stund, under tiden
fick fick jag andas in syrgas via en mask som täckte mun och näsa. Sömn medlet
kom in i kroppen via kanylen. Det sista jag hörde var "sov nu gott och ta djupa
andetag" sedan var jag helt borta.

Väl på uppvaket kännde jag torr i munen, lite klumpar här och var i munen av
den torkade saliven. Smaskade en hel del för att göra försök att få igång saliven
men det tog allt lång tid. Tog mig ca 1 timme att piggna till ordentligt där men
var fortfarande riktigt trött. Fick lite vatten och morfin innan jag åkte upp till avdelningen
igen vid halv tre tiden på morgonen den 1 Maj 2011.

Dagen innan operationen

Klockan var nu runt 02 när ambulansen rullade in i ambulans hallen
vid akutmottagningen på Varbergs sjukhus, inne i byggnaden fick jag
ta mig över till en av sjukhusets sängar, en filt över mig och kudde
rullades jag ut i korridoren. Passade då på att sms min pappa att jag
hade åkte in med ambulans till Varberg och varför, under tiden som
ambulans männen rapporterade över till sjukvårds personalen.

Låg i korridoren i ca 15 minuter innan det kom en sjuksköterska och
rullade in mig på ett rum. Hon tog lite blod prover och hon frågade
mig mera hur jag mådde och kännde mig, samt jag beskrev lite hur det
upp kom för en tredje gång, men tog bara det vesäntliga så jag visste
att det skulle rablar upp igen inför läkaren. Sjuksköterskan vandrade
ut och tog tog en stund innan läkaren kom in i rummet. Drog upp
historien på nytt och mera invecklat, hon askulterade (lyssnade på
hjärta, lungor, tarmljud.) och palperade (kände på buken/magen med
händerna). Innan hon gick ut ur rummet så frågade hon mig vad jag
jobbade med vilket jag sa att jag är undersköterska, vilket hon då
hajade till över hur jag beskrev allt så ingående och inom sjukvårds språket.

Efter att ha varit ute på toan och lämnat urin prov kom läkaren in till
mig igen fick då även veta att mitt CRP (snabbsänkan) låg på 50 då
den helst ska vara under 8, så hade en förhöjd sänka vilket är tecken
på infektion eller inflammation. Fick då reda på att jag skulle läggas in
på en avdelning för en vidare uppföljning an en jourläkare senare under
förmiddagen då det var lördag. Det gick fort ifrån att läkaren gick och
sjuksköterskan kom med en dropp påse samt mina journal papper.
Droppen kopplades och en vaktmästare kom för att köra upp mig till
avdelningen jag skulle ligga på.

Runt 03.30 kom man upp på avdelningen. Fick byta säng och blev väl
omhänder tagen. På något sätt lyckades jag iallafall att få ca 2 timmars
sömn tillse de kom och väckte mig för att ta tempen, blodtrycket och
nya prover. Vid detta tillfället bad jag även om smärtlindrande då jag
började få ett lättare illamående av smärtan som hade blivit lite värre.
Dagen vandrade på i sakta mak, fick tag på min mamma och flera andra
personer mer där till och tala med. Fick även kontakta Valsängs RF
mina klubbkamrater och säga att jag inte kommer upp på grund av
att jag nu låg på sjukhus. De strök mig från tävlingen och jag fick mina
pengar tillbaka.

Dagen vandrade på klockan närmade sig 13 tiden innan jourkirurgen
kom till mig. Han beslutade att det var lika bra att åka ner på operation
och kolla än att ta ultraljud. När det beslutet var gjort blev det att duscha
med descutan tvål (desinfekterar och tar bort bakterier och dess olika
ting som finns på huden). Under tiden man duschade blev sängen
renbäddad inför operationen som skulle bli av. Efter många samtal med
min far för att hålla honom uppdaterat väntade man bara på att få
åka ner. Hade då fastat under hela dagen och visst jag hade absolut
ingen aptit alls av ömheten som var i magen men bara att veta att
det givk in med maten till min rumskamrat var riktigt jobbigt.

Kvällen började komma, hade nu fått tag på fjärrkontrollen till tv som var
inne i rummet. Vad kunde inte för gylla kvällen mer än att kolla på
Två ägg i högklackat som de sände på kanal 4 då. Klockan hade blivit runt
21 när min pappa kom upp och besökte mig. Hade en trevlig stund med honom
tills han skulle göra hem och sova för att sedan återkomma under morgonen
där på. Efter att han gick fick jag säker 30 minuter sömn innan en av
natt sköterskan kom och väckte mig för att det var dags för operation.


Den värsta smärtan jag har upplevt

Detta hände för 1 år sedan!

Jag hade tidigare under dagen varit ute och hoppat med Mercy o paddocken.
Ett sista pass i paddocken inför söndagens start i dressyren. Min plan var att
ha kul med honom på fredagen, en uteritt på lördagen och göra iordning
allt som behövdes inför söndagens dressyr tävling som var på Valsängs RF.
Dagen gick jag var hemma en snabbis för att äta, duscha och byta om inför
arbetspasset som skulle börjas, som var sista passet inför helgen.

Åter på jobbet så tog man sitt schema som var den lugnaste turen, vilket då
ofta slutade med att man hade något slags hål på ca en timme. Klockan började
närma sig runt 17 när jag började känna ett slags magknip, det ökade sakta
under en halvtimme. Runt halv 6 stannade jag till på en parkering för att ta
min kvällsfika innan jag skulle till nästa person som var på mitt körschema.
Mackan jag tog fram kunde jag bara ta tre tuggor av och hade absolut ingen aptit.
Magknipet gjorde att jag bara längtade efter att komma i fatt på en toa, vilket gjorde
att jag beslutade att köra till personen och ge denne sin medicin innan jag
körde tillbaka till kontoret, parkerade bilen och tog med mig alla sakerna in.

Satt på toan i säkert en halvtimme innan jag började känna mig svimfärdig.
Var absolut inte långt ifrån att trilla av toastolen då det svartnadr för ögonren och
vörjade bli lomhörd fom öronen så aatt allt ljud stängdes ute. Det som var mest
tur var att jag ändå hade gått in på handikapps liknade toan som gjorde att jag hade
armstöd att hålla mig i. Kunde inte resa mig rakt upp ifrån toastolen utan att
det kändes som en stort jätte fjäder som drog ihop mig. Försökte tvätta händer
så gott jag kunde i smärtan som hade gått ifrån att vara ett magknip till att ha
letat sig ner åt höger mot höften till.

Klockan började närma sig 19 tiden och smärtan hade inte gått bort, satt vid ena
bordet i kontorets allmäna del, visste inte vad jag skulle göra, där jag satt ihop
vikt på stolen med huvudet lutande mot bordet, såg bara på körschemat och
visste garanterat att jag nu inte kunde gå ut och köra bil. Ringde till min samordnare
av smärtans förvirring, även den andra samordnaren. Efter att ha talat med dem
ringde jag mina kollegor och sa som det var, att de fick ta och fixa de tre
personerna som var kvar på körschemat. Satt och skakade av det hela, frös som
attans medan jag talade med kollegorna.

Länge satt jag där, hade knappat in 112 på mobilen men hoppades innerligt att
det hela skulle gå över helt plötsligt. Klockan blev 20 sedan 20.30, innan jag
lyckades ta mig hem i min egna bil. Fråga mig inte hur, men hem kom jag utan
att ha orsakat något alls. Låg en längre stund i soffan och kollade på tv innan
jag gjorde ett försök i att sova som inte gick något vidare. Kunde enbart ligga
på rygg med knäna så nära överkroppen som det gick. Låg jag på sidan så
ömmade det hela tiden innuti magen, vilket var obehagligt. 

Insåg att det var ingen idé att sova så man steg upp ur sängen igen. fixade iordning en
plastpåse med det nödvändigaste, tanborste, kläder, böcker, mobil laddare,
broderi och korsord. För att få fram vissa delar som jag hade i jobb väskan upptäckte
jag att jag hade lyckets få med mig vissa saker hem från jobbet. Såg att
grannen var vaken och ringde upp till dem, och de kunde köra in det under
morgondagen åt mig och jag sa som det var och att jag skulle ringa efter
ambulans. Fick även ringa till Bx och be henne att ta ut hästarna på lördags morgonen 
då jag hade utsläppet av hästarna. Fixa ihop det sista som skulle ner i påsen innan
jag fattade hemtelefonen.
La mig ner i soffen med kuddar, filtar och alla dess olika ting för att få mig mera
rak i ryggen och någonting under knäna för att hålla dem upp mot magen.
Ringde till slut 112 och sa mina besvär, min anamnes (sjukdoms historia) som blev
sedan det uppkom. De sa att en ambulans skulle komma.

Visste absolut att det skulle ta en tid innan de kom så lyckades få på tv och
en av Dr. Quinn boxarna. Hade nästan kollat klart på ett avsnitt innan jag såg
hur vägen lystes upp. En av ambulans killarna knackade på dörren, varav jag vinkade
in han med en trött blick. Parametrar togs som Pox (kollar syremättnaden i blodet),
blodtrycket, pulsen, han palperade på buken (kände med händerna på mage),
tempen togs och jag fick berätta de jag upplevde på nytt och lite mera ingående
nu. Vilket slutade med att jag fick vandra ut med dem till ambulansen.

Väl inne i ambulansen kollades blodtrycket igen samt att de kunde ha koll på
min syremättnad med poxen, fick bedöma min smärta vilket jag då ansåg som en
4 på en skala mellan 0-10 (0 är ingenting medan 10 är det värsta tänkbara).
Vilket jag tidigare under kvällen upplevde mera som en 8.

Klockan hade nu närmat sig 01.30 när vi rullade ifrån min gata mot Akutmottagningen
på Varbergs sjukhus.

Fortsättning följer......

YES, YES, YES

Nu äntligen har jag kommit ett steg vidare mot mitt yrkesmål.
Under gårdagen när jag arbetade så fick jag ett telefonsamtal från en
man i Halmstad. Min första tanke var att det hade hänt någon i min släkt något
men så var inte fallet. Kände inte igen rösten och att ha lyssnade med vad han
hade att säga så blev jag ställd och fick ej fram ett Ja direkt utan ett kanske.

Jaja han sa att det fanns en plats ledig efter som någon inte kom till uppropet
som var igår. Jag tackade ja och fick då fram att den klassen jag hamnar i är
i Varberg idag med vanliga lektioner men eftersom det blev så hastigt så får
jag ägna denna dagen till att fixa med jobbet, planera stall och annat istället

De är lediga på onsdag och på torsdag startar jag med tyvå lektioner i Varberg.
Helt jävla underbart gott. Så nu kommer jag vara sjuksköterske student under
3 år fram över.

Nu i morse har jag suttit i samtal i 30 minuter med en massa olika röster innan
jag kom fram till den slutgiltiga. Där jag vekligen bekräftade att jag kommer ner på
torsdagen och ska träffa den personen innan första lektionen 9.15.
nu blir det att kontakta SCN och se vad som gäller där och även bestämma mig för
hur jag vill vara tjänsteledig. Så en massa saker att fixa iordning idag som ni anar.

Jag är så underbart yperlycklig över detta. Ikväll blir det att fira det hela och på fredag.

Life is a big story

Hela livet är en stor saga som utspelar sig på många olika sätt
beroende på vad som sker under ens liv. Vissa har en bra saga i början,
lite knöligt på mitten och fint slut medans andra ha en jobbig början
hyfsad mitt och ett halvbra slut.

Livet är ändå vad man gör det till, vilket många inte alltid inser.
"You living your life, that no body can live for you".

Visst har det varit många olika ställen i mitt 21 åriga liv som jag hade kunnat
ändra på om jag hade valt en anna väg i de olika väggrenarna men jag måste
ändå säga att jag är ändå nöjd med mina vägval. Visst många av dem har varit
jätte svåra på vägen men jag har lyckats ta mig i genom dem, just det är de
delar i mitt liv som ingen kan leva för mig.

Så ta vara på de delar som dyker upp i ditt liv. se varje del på olika sätt för man
lär sig alltid något av det under vägens gång. Det kan vara något litet samtidigt
som det kan vara något stort. Något som påverkar dig känslomässigt eller mera
fysiskt.

"Det är ditt liv, ingan annan kan leva det för dig"

kan man inte radera sina födelsedag?

Om man hade kunnat det så hade jag absolut gjort det idag.
Fyller 21 år idag vilket inte känns över huvudtaget. Känns snarare som vilken
ålder inom 20 år som helst, jaja vaknade av mig själv i morse runt 06.40.
Men känslan av att de ska ringa från jobbet. Vankar in till toaletten och gör det som
behövsgöras. När man precis har kommit tillbaka under täcket så mycket riktigt då
tinger mobilen, jobbet står på displayen. Sluta med att man fick stressa upp,
dra på sig jobbar kläder, fixa frukost samt två mackor på en kvart. In i bilen
köra till jobbet, ringa Lollo så att hon kan fixa Sparvens box.

Väl inne på jobbet blev det att hafsa ihop nycklarna jag ska ha, kör schemat och allt
annat som måste med. Under jobbets gång så blev det hur slappt som möjligt, ringde
kollegorna och de hade inget som jag kunde göra heller.

Efter jobbet blev det handla hem det nödvärnda till kylskåpet och der efter hem med
dem, drar på sig de ny tvättade ridbyxorna och resten av stall dressen och far till stallet.
Ska då ta in sparven men stöveln fastnar i leran ur åker min fot och landar i leran.
Med en genom lerig fot med två par strumpor och stöveln i handen går jag tillbaka in
i stallet och spolar av hela foten innan jag stoppar i den i stöveln igen. Smart som jag
var nu så tog jag med mig lite muta ut och fick tillslut in de alla tre kusarna från hagen.

Plev nästa översprungen av Fnigg när jag skulle ta in honom, Sparvens hals del på täcket
var sönder rivet på insidan så det blir att låta den får torka och sedan fram med nål och tråd.
Tar av honom täcker och mina nytvättade ridbyxor blir leriga.
När man väl spolar av hans ben så ser man att höger framsko har åkt av i hagen = ingen
födelsedags ridning.

Nu sitter man äntligen hemma och nu rubbar absolut ingen mig från mitt hem, ett glas
vitt astår på skrivbordet. sylådan har fått komma fram samt ett av täckerna från stallet.
Lite lugn och fin musik och de leriga ridbyxorna i tvättmaskinen slutar jag min dag med dettta.

1½ år har gått


Denna bilden togs under Juli/augusti 2010.


Bilden är tagen den 29 december 2011

Mycket har hänt under 2011

För ett år sedan fick jag en magkänsla som sa mig att hela 2011
kommer att bli helt annorlunda, sagt och gjort så blev det med.
Snart har året 2011 börja lida mot sitt slut och jag har verkligen
blivit förändar å många sätt, både positivt och negativt.

Någon som hjälpte mig att inse det negativa som jag nu får rycka tag
i och komma tillbaka till mitt gamla jag igen var det Bx sa till mig
igår. Jag behövde de orden för att inse det hela själv men jag undrar
så mycket för varför ingen har sagt det tidigare. Det är nog den frågan
som återstår att stå obesvarad.

Den positiva sidan är att jag her börjat bli den jag vill vara i det kroppsliga,
har alltid varit så trött på att vara den stora peronen som inte är vig eller
orkar göra allt för många saker, känns sig begränsad bara för att man ser
ut som man gör. Men detta året har det förändrats, känner mig fräschare och
lyckligare inom mig för att jag har lyckats. Detta är inte för att skryta utan
snarare för mig själv att inse att hela 27 kilo lättare på 1 ½ år är verkligen
bra vilket har hjälpt mig att må betydligt mycket bättre, orkar mer och vågar
visa mer utav mig själv.

Den negativa är att jag har böärjat bli allt mer för dryg om man ska uttala det
så visst nu blir det många i min närhet som kanske tycker att dryg är för ett skarp
ord att säga det på eller så är det för snällt. Men man måste verkligen komma
till insikt med det innan det går allt  för långt och det vill jag verkligen tacka Bx för
att jag fick upp mina ögon för det nu och inte när det har gått för långt.
För dryg det är inte jag och kommer aldrig vara jag, ja visst har jag mina tankar
och åsikter men det är inte de jag har nu utan de jag hade innan allt började ske.

Visst vi alla frändras men jag ser hur jag har gjort det, jag har helt enkelt inte träffat
de jag behöver träffa utan stängt in mig och brytt mig, har varit den som vill träffa
många av mina vänner man det har helt enkelt inte funkat.

Det som har hänt mig under året:
- 7 Januari; blev 20 år och började få allt med möjligheter till en massa saker, gå på systemet
                 där jag bara varit 2 gånger i år men jag är ändå inte den som dricker så att jag stupar.
- 24 Mars; Började min provanställning på jobbet.
- 30 April; Åkte in på Varbergs Sjukhus och fick ta bort blindtarmen.
- 1 Maj; Skulle ha tävlat med Mercy i Dressyr på Valsängs RF men det blev ej av då jag fick ta bort
            blindtarmen natten till tävlingsdagen.
- -> 16 Juni; Gick då sjukskriven för första gången i mitt liv, det var något stort, fick ej rida, ej
                   lyta tung m.m. under den perioden.
- 17 Juni; gick jag tillbaka till arbetet igen.
- Juli; I början av Juli flyttade Mercy från stallet och jag valde att stanna kvar, gick då i tanken 
         att leta foderhäst.
- Augusti; Var iväg och provred en 3 åring, provred även First Lady som jag sedan valde att ta och
               hämtade henne den 11:e. Köpte min bil.
- September; beslutade mig att lämna tillbaka deam i slutet/början av oktober då vi nästan hade
                    gått över några gånger. Köpte Dominus sadeln.
- Oktober; Började ha hand om Olle, på började ett nytt ridsätt som jag ej höll på med innan, vilket
                blev nya insikter och här någonstans trot jag mitt drygiga jag började komma fram. 
- November; började sura över mig själv över vart min ekonomi hade börjat ta vägen.
- December; börjat få insikt över hur jag har betet mig, allt som har hänt och insätt att detta året
                   verkligen har blivit det som fick som magkänsla för ett år sedan. En massa har hänt och
                  själva jaget Klara Hjorth har försvunnit men nu med nya tag med att komma tillbaka till
                  att vara den jag brukar vara och inte något annat.

Grattis på 18 års dagen

Som du nu kanske läser syrran så undrar du varför jag har skrivit dig
just här, här på min blogg. Men man måste ju dela med sig av sin
underbara syster, eller så himlar du bara med ögonen och suckar.
Nej, men efter som jag inte direkt kom med någon inslagen present
så tänkte jag nu dela med mig av din present här i stället.

Får nog allt börja med att till lägga att detta är min syster (bilden nedan).


Nu är det ju skönt att veta att man inte är den ända i familjen som fyllt
över 21, kanske var ett dåligt skämt eller något sådan men man får ju iallafall
gratulera dig på din myndighets dag. Krogen väntar på dig även om det
kan ta ett tag innan du kommer dit, men tyvär inte systemet :(

Jaja nu måste du nog absolut undra vad din present verkligen är, men det
får du vänta på att läsa om lite till. Man måste ju allt få snappa
upp vad du är för en person eller? eller är jag ute och cyklar. Jaja,
man kan inget annat än att bara sitta och njuta och ta in din fina sångröst
i öronen, kan inte sluta le när du håller på och sminkar, fixar hår eller har
problem med att veta vad du ska ha på dig. Jag brukar viserligen himla med
mina ögon eller sucka, men vad gör inte dessa saker till mer tankvärda saker
egentligen?

Minns då du och jag hyrde häst på Valsäng första gången, hur roligt det var
när man delade ett då varande intresse tillsammans, men sedan försvan du
till fotbollen. Hur roligt är det egentligen att springa efter en boll? det är nog
den ända frågan som jag aldrig kommer förstå mig på svaret av.

Ölandsresan kommer vara ett fint minne för mig länge, våran första långa
resa tillsammans utan föräldrar. Tog då din nya bil och drog rätt över landet,
men ack så kul vi hade med kortspel och annat, även om vi hade lite problem
med tanklocket m.m.

Nu har jag nog trots allt börjat prata färdigt här så nu ska du få sin min
födelsedags present till dig.


Sommar däcken åkte av


och på kom vinterdäcken.



Efter som jag inte har pengarna att köpa dig en Mini Cooper så tänkte jag
nu passa på och snygga till din Stella i stället, med vinterfossingar. Men så är det
något som fattas inför vintern.

Ger dig denna led tråden:

Nu har du garanterat listat ut vad den sista presenten var.

Får bara hoppas på att får älskade far och tvättat den på nytt, när du får andvända den
i din eget fulla bruk. Nu är det ju i stort sätt bara kortet som fattas men den kommer
snart....

Grattis min älskade syster Elin Hjorth!

Självförtroende

Det när något som inte varit bra hos mig under en långa period i mitt liv.
Det har funnit så många anledningar bakom till varför jag inte har haft det
över huvud taget, men något jag där emot kan säga idag är att jag har
kommit en bra bit på vägen till att hitta den.

Idag kan jag hantera mer saker och bara kunna börja kasta bort det som slängs på
en, men visst har man alltid förmågan att gå och älta på saker som gör att ens
självförtroende dalar ner igen. Men något som ändå är viktigt är att lita på sig själv
och verkligen träna upp det som man är bra på och känna sig starkare där ifrån.

Jag är en person som verkligen är rädd för att göra fel, men för att att lära mig
så måste jag inse att det är när jag gör felen som jag verkligen lär mig. Men tro det
eller ej man lär ju sig av sina misstag.

Idag hoppar jag till exempel 80 cm vilket jag aldrig vågade fullt ut för två - tre år
sedan, men samtidigt så när jag red Mercy så ställde jag ofta fram hinder på
80 cm och han hoppade, själv insåg jag glädjen över att rida an mot ett hinder
på 80, men där emot när det närmar sig över 1 meter, då tryter mitt självförtroende
och gör att hellre styr ifrån än att hoppa. Vilket jag verkligen inte gillar att jag göra
men det går så automatiskt till och upptäcker det själv efter åt.

Självförtoendet är något som man verkligen ska förbättra, men ett exempel jag gör inför
en sak där jag inte alltid litar på mig själv är att fokusera, t ex på ett hinder som  
jag säger till mig själv, JAG SKA ÖVER och inget annat om jag så ska sitta här och hålla
på tills jag har klarat det. Enveten är jag men inte alltid som det hjälper.
Något som hjälper mig att förbättra det är alla som finns i min omgiving, som idag har
jag, Lollo och Bx de hjälper mig på olika slags sätt, men mitt självförtroende har förbättrats
över ett heltår och är långt ifrån klart men de ger mig en slags energi till att verkligen
arbeta upp det.

Jag kan inte säga vad det är de hjälper mig med fullt ut men vad än de gör så gör det
bara nytta för mig.

Citat vägg

Snart kommer jag att bytta rum här i huset och har då planerat att måla om
rummet i vinrött linkande färg med guld konturer.

På en av väggarna så ska jag har lite citat skrivna och har kommit fram
till några få så om ni har något bra och meningsfylt citat eller liknande
skriv gärna dem. Har du blogg eller någon annan hemsida så länkar jag
givetvis till den.

Dessa jag har nu är:

Happiness is not a destination, It is a way of life.

Take those dreams and make them come true.

Nobody can take away what you already know.



RIP Texas !


Texas Diamond Treasure

Idag har denna grabben fått lämna jord livet.
Han fick senskada på båda fram för 2 år sedan som inte har blivit
bättre och nu har ägaren Bx gjort det svåra att låta honom gå vidare
här ifrån, ett tungt beslut men det blir bra för honom i slut ändan att
slippa ha ont till och från.

We will always miss you boy <3<3<3<3<3


Intervju med Rolf-Göran Bengtsson

En bra och lärorik inlägg kommer nu med en intervju av RGB
efter EM-guldet.



För att kunna nå upp till högre höjder och man inte alltid har pengarna för
att äga en egen häst så kan man komma mycket långt via att hjälpa andra
och rida deras hästar.

Vet hur det känns att vara småbloggare

Något som jag verkligen känner igen mig i med alla andra små boggare
är att man måste jaga nya läsare hela tiden, så att ens statistik åker uppåt.
Man vill bara se att statistiken ska öka för varje dag som går, men samtidigt
gäller det att man göra bloggen läs värd med, vilket kan vara den stora
utmaningen för att gå från en liten blogg till en större om man uttrycker det så.

Själv startade jag min blogg den 19 oktober 2009 och då hade jag max 3 besökare
om dagen men snart har bloggen levt i 2 år och har mellan 10-20 besökare
dagligen, vilket jag anser är stort för mig. Visst var jag den som ville ha hundratals
besökare redan från början men insåg snabbt det var inte det som funkade
eller framför allt det man skulle sträva emot. För att fånga upp nya besökare/läsare
så måste man göra bloggen till något bra, med inlägg, information, bilder med mera.

Man måste se helheten av hela bloggen, komma med intressanta förslag för att
kunna nå så många läsare som möjligt. De är inte lätt men vem har sagt att allt ska
vara som en dans på rosor? inte jag iallafall, vilket jag verkligen har inset med.

Jag har det senaste året hjälpt andra med deras header och nu den senaste tiden
med bakgrunds designer med och visst har man vunnit läsare där ifrån med, men
sen har jag många från stallet som läser, min familj och vänner helt enkelt.

Man måste inse för att få en blogg till att bli större är det att göra reklam för bloggen
hos andra, komma med intressanta och läsvärda inlägg och att kunna vara källkritisk
mot sig själv
, våga visa sin starka och svaga sida i det man håller på med. Främst
gillar även många att se ens framsteg och läsa om hur man har kommit dit man är
idag.

Tänk igenom vad du strävar efter på din blogg, kolla över den när du vet vad det är
och kom med läsvärda inlägg som du kan väcka upp andra läsare med.

Hur hästen ska vila efter vacc.

Då fick hästarna komma ut i morse. Blir det avkoppling och ta igen
en stund med slummer med innan man åker tillbaka till stallet
och köra last träning med damen.

Av ren nyfikenhet så kollade jag runt på information för hur hästen
ska vila efter vaccination. De ska vila 1 dag efter den har fått vaccinationen
andra dagen skriver många att den kan skrittas samt att man kollar tempen
och tredje dagen lättare pass samt att man kollar tempen där med
och under fjärde dagen kan man återgå till normal ridning igen.

Intrassant var det att läsa om detta och man får en slaggst upplevelse hur man
kan göra.
Lady fick vaccination i onsdags vid 11 tiden. Hon vila torsdagen med lite
horsemanchip som inte var ansträngande i längden som gjordes vid 12 tiden.
Igår red jag henne vid 18 tiden så det skulle inte påverka henne så mycket
direkt där och hon var normal i sitt sätt att vara och normal kroppstemperatur.

Hur saker kan te sig

Något som är lite roligt är hur man upplever en sak för ett år sedan
men som man upplevar på ett helt annat sätt idag, tänkte på det
för en lite stund sedan speciellt så minns jag de ögonblicka jag hade
när jag hade hand om Mercy men som ter sig på ett helt annat
sätt nu när jag har Lady. För och främst är det ju att jag har en
helt annan box att mocka, inte på samma rad som Mercys var på
men sedan är det någon anna kännsla i logen där höt stå.

Där kände jag mig som en invandrade som inkräktade på någon
annans revir och städade upp efter mig ordentlig medan nu känns det
det hemma helt enkelt. Kanske är dte för att jag har gått in i en annan
del av mitt liv som jag har ändrat just ifrån att ha gått från att vara
medryttare till att vara fodervärd och ha hand om hästen själv. Det är
ändå inget dåligt steg det. En helt annan inlevelse i allting.

Tidigare inlägg
RSS 2.0