Suck säger jag bara. Haft en del förmaksflimmer efter ablationen och har räknat dem till att bli 6 st med den som jag hade under gårdagen, men vad ska man göra? På sätt och vis har det istället fått mig att reflektera vad är det egentligen det beror på, vilket är lite vad som kommer att dyka upp under detta inlägget.

 

När jag diskuterar med både kollegor och andra personer om detta område så säger näst intill alla att det måste bero på jobbet, mitt jobb på akutmottagningen. Visst jag kan förstå vad de syftar på, stressig miljö med mycket att göra, patienter och anhöriga som klagar och ibland inte ser hur mycket vi verkligen sliter och så är de de som verkligen ser vad vi gör och berömmer oss. Absolut jag har valt ett tufft och svårt yrke men samtidigt så älskar jag det så himla mycket. Vissa dagar kan absolut vara stressiga medan vissa dagarna kan vara hur lugna som helst. När jag är på jobbet så är jag på jobbet och när jag lämnar det så tar jag inte med det hem. Utan varje dag jag åker hem från jobbet så plockar jag ut en bra saker och njuter av den hela vägen hem. Detta tror jag mycket hjälper mig att avveckla jobbet på vägen hem och bli Klara, den privata Klara. 

 

Satt igår redan i bilen på väg hem och funderade över vad är det egentligen som kan orsaka alla mina flimmer episoder och får mest fram att det är egentligen inte har med jobbet att göra, utan det är allt som sker runt mig i min vardag istället. Har haft en tuff uppväxt men olika invecklingar som absolut har gjort att jag är den jag är idag sam alla olika händelser som skett den senaste tiden som varit psykist påfrestande men än vad jag själv har kunnat tro. När jag verkligen reflekterar tillbaka så är det nog snarar de sakerna som kan vara grunden till allt men ändå inte allt. Ska nu informera vad jag syftar på. 

 

Har som sagt haft en tupp uppväxt, förlorat en lillasyster när jag var 1,5 år. Även om inte finn shär i livet så kommer hon alltid vara en del av familjen. Vuxit upp i en splittrad familj, var mobbad psykist under nästan hela min skoltid ifrån lågstadiet ända fram till studenten på ett eller annat sätt. Det sätter sina märken mer än vad man tror i olika sammanhang. Bott under samma tak med en mor som inte mått hundra psykiskt själv, vilket jag har insett i efter hand att det absolut bästa jag gjorde åt det var att flytta till min pappa och gå gymnasiet i Kungsbacka. Visst det låter verkligen frukansvärt men det var helst krast min räddning själv. 

Vänskapen och de bästa vänner har alltid varit rikigt få. En av de som jag hållt i sig länge är Marie, hon har varit guldklimpen i många sammanhang, ibland fattar jag inte hur hon lyckats stå ut med mig under alla dessa år. Nu när jag ser tillbaka så firar vi våret 18 vänskaps år tillsammans under nästa år. 

Under den tiden som jag bodde i Borås så var det 3 personer som jag antyde mig mycket till och de gick i 2 klasser under mig. Men när jag äntligen flyttat till Tjörn så fann jag Johanna och hon är fortfarande en mycket kär vän i mitt liv än idag. Så riktiga vänner det har jag inte många av över huvudtaget men bekantskapskresten är stor men det är inga direkt som jag befinner mig med ofta, snarare mycket, mycket sällan. 

 

När jag går på stan och ser mig omkring ser jag bara en massa par som strålar av körlek tillvarandra och får mig mer att tänka på mig själv, så ensam jag är avsaknade om att få ha någon vid min sida. Längtan efter ett förhållande. Speciellt nu när en av mina bästa vänner har fått sitt första barn har gjort denna längtan ännu större. Men dejting delan är verkligen inte min starka kort, visst jag har haft ett förhållande på ca 4 månader men där var det till slute ålderskillnaden som kastades in och blockerade det. Har där efter varit singel efter det. Har testat många olika dejting sidor både på internet och via mobilen men där finns i stort sett bara snuskhumrar som är ute efter en sak och inget förhållande. Den delen är inte min grej men hur ska jag kunna finna någon när inte får vara med på upplevelser bland mina vänner och vänskapskrets? Bo där jag bor hindrar en massa möjligheter att träffa nytt folk med. Det skulle väll i så fall vara att finna ett förhållande på jobbet men hur lätt är det?, vilka vet man är singlar och vilka skulle i så fall visa intresse? 

Vill absolut komma ut på roligheter men det där med att kunna dra sig en drink och sedan komma hem är inte lätt, antingen måste jag ragga en sovplats hos någon, eller så blir det en taxi på mellan 500-1000kr för mig själv eller så blir det att vara nykter och hur roligt är det? Nej måste flytta för att kunna känna mig friare och för att komma ut mer och träffa nytt folk.

 

En annan del som kan påverka det hela i nu läget är min boende del som jag tog upp lite om här innan. Vill och kämpar verkligen för att flytta till Varberg, för här nu där jag bor på landet utanför Fjärås så känner jag mig så otroligt ensam. Grannarna är helt underbara men kan ju inte befinna mig med dem dygnet runt, Zingo har jag ju som tur är men saknar den mänskliga kontakten med någon under samma tak. Jag bor bra i dagens lägen, hyr huset av pappa men funkar tills den dagen jag finner något helt eget. Mycket till ensamheten är även att jag ofta får pressa andra att komma hem till mig, måste antingen ha något som jag behöver hjälp med eller att bjuda på mat för att ens få hem besökare. Den reserven av krafter har tinat bort helt och hållet, många klagar på att jag bor så avsides, vissa kan jag förstår för de har ingen bil, men de som har bil vägrar oftast ändå komma ut till mig. Ibland undrar jag skarpt varför och vad det beror på men den ända svaret jag ofta får är att "Du bor så avsider". Trotts det svarert fattar jag det inte, för det ska alltid vara jag som tar mig till alla andra och jag har minst lika långt att köra som de har hem till mig. Det köpet jag verkligen inte längre. 

 

Under min studie tid när jag läste till sjuksöterska så har jag redan då upplevt en ekonomiskt kris där jag en dagen helt plötslig såg att mina sparpengar var försvunna, där kom en tid som var ett helvete med att springa mellan polisen och banken för att försöka lösa det hela. Trotts att jag var ärlig hela tiden så blev jag anklagad att jag orsakade det hela själv. Men vem vill bli av med sina pengar som man har kämpat med att spara ihop för att kunna ha ett bra student tid under tiden man pluggar? det vill ingen direkt. Det blev som ett hån för mig, en bra bit av min personliga mur rasade och kämpar än idag för att bygga upp den igen vilket inte är lätt. Mycket av detta kom nu tillbaka när jag nu istället kämpar och kämpar för att spara ihop till en kommande handpenning, så kom flimmrena, blev sjukskriven och nu har jag inte mycket i inkomst och kämpar och vänder varenda öre för att överleva denna månaden och nästankommande med. Det är jobbigt och inget jag är van vid, har alltid haft en reserv att plocka av men nu har jag inte det längre. En del av handpeningshögen har jag fått norpa inför London resan i nästa vecka. Jag bör verkligen inte åka ekonomiskt men jag måste och behöver verkligen komma iväg i några dagar, iallafall byta den svenska miljön mot något annat. Vilket blir en extra press på mig själv och kan vara en orsak till risken att ha alla flimmer episoderna ihop med boende fronten. 

 

November månad har ju alltid varit lite känslig månad vilket som jag har tagut upp i äldre inlägg här på bloggen sedan tidigare. Sa till mig själv nu när jag insåg att jag är sjukskriven näst intill hela november att nu borde det verkligen vända men det är inte lätt att vända på sakar som sitter som ett omedvetet försvar inom mig själv som dyker upp något plötsligt händer. 
Denna månad blev en ny hel överraskning vilket fick mig att reagerar på ett sätt som jag inte fattade från början tills efter en 2 timmars promenad den dagen. Min mor gifte sig utan att ge vink om att det skulle ske, absolut är jag glad för dem men det blev som en chock istället när jag fick reda på det via sms efter det hade hänt och inte ett tag innan. Där fick jag verkligen uppleva min omedvetna försvarmekanism som jag tydligen har ansamlat inför november månad och allt blev bara för mycket. Bröt ihop och kunde inte vara glad för dem ett par dagar. Besvikelsen för vad de gjorde och hur det presenterade det hela är fortfarande stor, kämpar för att kunna förlåta dem men det är verkligen inte lätt. 

 

Sedan är det absolut en sak till som jag verkligen saknar i min vardag i dagläget och det är träningen, har kännt att det var ingen idé att förnya träningskortet i somras innan ablationen var avstökad. Nu är det istället avstöka men då kommer den ekonomiska biten och havererar det hela istället. Nu har jag istället inte råd att förnya det när jag verkligen längtar och vill göra det förens efter åreskiftet och det ör för lång tid tills dess enligt min hjärna.

 

Aldrig ska jag få ha det lätt på något sätt. Avundas de som får glida runt på ett bananskal till olika saker men jag alltid får kämpa med att få ihop saker att funka och genomgå allt detjag varit tvungen att genomgå. Visst har har gjort mig stark på många sätt och vis men ibland blir det bara för mycket och just nu är det bara för mycket psykiskt som sätter spår och är nog absolut det som ter sig genom alla mina förmakflimmer den senaste perioden efter ablationen.

 

 

Längtar tills allt reder ut sig men när man är mitt uppe i det så ser jag inte utvägen förstunden även om jag vet att den kommer men frågan är när var och hur. Det är den sega biten som tär på en. 

 

Efter att ha kommit underfund med allt detta under min bilfärd hem från jobbet igår kväll så var helst plötsligt flimmret borta och hjärtat gick som det skulle igen. Ibland begriper jag mig inte på mitt hjärta över huvudtaget.