Några saker som har dykt upp till och från den senaste tiden är hur vissa personer ser mig till person, en person med sjukdomar som blockar det mesta. För att förklara mera hur jag menar är det att jag upplever hur jag blir bemött som: "hon med flimmrena och inte kan tas på allvar". Vilket är en jobbig upplevelse ibland.
Fine jag har absolut inga problem med att prata om det men att höra det på ett negativt sett via andra personer istället för de som uttrycker det själva.  

 

"Lita inte om att hon kan komma, tänkt på att ha hennes plats öppen" är en slags mening som jag fått höra av en annan person och inte av personen som sagt det från början. Det gör mig både ledsen och nervärderad. I detta sammanhang hade det med att göra att jag skulle ställa upp som funktionär på en rallycross tävling.
Tydligen hade detta sagts några veckor innan tävlingen och när dagen väl var där och jag var på plats och fick höra detta av en person gjorde mig enormt ledsen. Speciellt sedan när jag fick reda på att personen som hade sagt detta dessutom stog bredvid mig när jag fick reda på det. En tår rann ner för kinden efter det. 

 

Jag kan ju verkligen inte säga, aha nu vet jag när mitt flimmer startar till exakt dag och tidpunkt, om det hade varit så väl så har jag verkligen kunnat ta vara på mina veckoplaneringar på ett helt annat sätt. Men så fungerar det inte alls, oftast kommer episoderna när jag minst anar och är ledig.

 

Jobba som sjuksköterska och sedan behöver komma in som patient på sin egenartbetplast är inte direkt roligt, önskar verkligen att jag skulle slippa det. varkenroligt för mina kollegorna som helt plötsligt får ta hand om mig istället för att arbeta ihop med mig. Själv är det inte roligt att behöva söka vård på sin egen arbetsplats. Tyvärr har jag inte många val, tråkigaste är om flimmret kommer en dag som jag ska jobba, blir tvingad att söka vård som patienten istället är en jobbig känsla, veta att kollegorna blir helt plötslig en person kort i arbetsgruppen. 

 

En variant som jag stötte på under helgen som var att jag åter igen åkte på ett flimmer som vägrade ge med sig inom den första närmsta timmarna. Hade ingen klar debut på flimmret denna tiden utan den hade började någon gång under natten, detta ledde till att ingen elkonventering kunde ske, utan istället fokusera på att dämpa rytmen och bli återinsatt på blodförtunnande igen. I detta sammanhang så samåkte jag med en kollega. Stannade kvar och jobbade med de som jag kunde göra för att underlätta för mina kollegor. Passet löpte mot sitt slut och jag kunde åka hem med kollegan som körde den dagen. Några dagar senare när jag besöker jobbet så får man en liten tillsägelse av en person på jobbet, Varför åkte du inte bara hem?

Personen fick detta svaret tillbaka: "Jo absolut hade jag gjort det men min bil stod hemma hos min kollega, skulle jag lämna arbete så hade jag då valt att gå hem för en taxi på 1000kr har jag inte råd med i nuläget. Ville inte heller lämna mina kollegor vind förvåg utan valde istället att vara kvar och hjälpa till med saker som jag

abslut visste att jag kan göra utan problem då de helt plötslig blev en person kort och ingen annan kollega kunde komma in tidigare och hjälpa till". Fick lite halvsur min  innan personen lämnade och gick. Jag gjorde mitt bästa utifrån situationen som var.

 

Hade jag själv önskat så hade jag verkligen inte vilja råka ut på att få förmaksflimmer i min ålder. Men nu kan jag inte direkt göra något åt vad kroppen gör speciellt när jag inte kan finna en orsak till varför flimmerepisoderna kommer. Det blir istället att göra det bästa av situationen och försöka se positivt i det hela men inte lätt när 

bromsklossar av olika slag flyger rakt in och knockar en ibland. Gör inte min situation lättare direkt, känslan att att vara otillräcklig, inte veta hur det ska kunna läsas då ablationerna direkt inte har hjälp fulländat. Rädslan att att vara 26 år i dag och se hel framtid med medicinering som kanske inte funkar i slutändan, räsdla över hur flimmrena i ännu längra sikt kan utveckla sig till följsjukdomar som kan påverka min vardag ännu mera, inte kunna jobbar kvar med det som jag älskar? inte minste kommer jag ens kunna ta vara på dagens utbildning som jag pluggar och få ta vara av det yrket som jag verkligen längtat efter. 

 

Med allt detta, jag är skraj över framtiden, vem är inte det. att inte veta, inte få någon information över när nästa läkarbesök är för det, hur svaren framvisar eller hur planerna för vidare undersökning är. Även om jag har denna rädsla så visar jag inte den, jag lever livet i nuet och varför haka på en mera bara för att jag har en sjukdom som jag inte vet när den kan framkomma och dess utom bli sedd som sjukdomen och inte personen som är i grunden.