Fick mig en liten tankeställare idag under dagens utbildning inför mitt yrke i ambulansen i sommar. Det handlar om vad som påverkar oss i våra vereringar och tankar under möten med andra människor. Vad tror ni att det är? (Ta er en tankeställare innan ni läser vidare). 

 

Iallafall enligt han som berättade om det hela så beror våra tankar och värderinga helt på vad som vi har varit med under vårt liv fram tills idag. Vilken period var man som mest känslig och påverkad jämfört vilket period som man var mest livsnjutande på. Lägg då detta ihop möen med andra människor. Hur blir möterna ut ifrån de två olika periderna, hur beter du dig? Hur aktiv är du i samtal med människorna? Hur kan det påverka dig i ditt arbete i samband med möten och samtal med människor?

 

Alltså när jag satt och funderade där på utbildningen så förstår jag innebörden i det hela och försvann iväg på hur det egentligen varit under min uppväxt. Det jag kom fram till var att när det var som mest tråkiga delar under min tid så gick jag mer in i mig själv och berättade verkligen inte om det som jag borde berättat, jag var då introvärt och släppte inte in någon pga att jag var som mest känsligast och sårbar. Medan nu när jag idag känner att livet leker så kan vissa saker istället bli helt överflödiga. 

Sätt då detta i samband när man har ett samtal med patienten. När man är som mest nere så blir det istället att tyck synd om mig istället för att tycka synd om patienten. Medan risken när livet leker är att man bli för tjäck och för mycket positiv för att en patient ska kunna lita på en. 

 

Klokt och tänkvärt för det stämmer ju så väl. Så hur beter ni er i möten ut ifrån när ni har en dålig period jämfört med en positiv period?