Min upplevelse av Elkonventeringar.

Många har frågat mig i omgångar hur det känns att bli elkonventerad, vissa saker bland processen är sårt att verkligen sätta ett ord på. Ska försöka göra mitt bästa genom att beskriva hur det känns som patienten under hela processen. 
 
Elkonventering kan man göra av olika själv, dock i mitt fall är det ofta på grund av ett förmaksflimmer som gör att man väljer att elkonventera så att hjärtat i längre utsträckning inte ska blir mer skadat av förmaksflimmret. 
 
Jag minns än idag första gången som jag skulle vara med om en elkonventering. Det var i början av september 2015. Hade blivit inlagd kvällen innan på hjärtavdelning och fått telemetri som jag fick gå runt med. Dock var jag så pass påvärkad av mitt förmaksflimmer då med yrsel så fort jag var uppe och rörde mig. Iallafall, dagen efter inläggningen så skulle min första elkonventering få upplevas, vilket gjordes att jag skulle vara fastande från 00:00. Hungrig som jag var var det drygt att inte få någon frukost på morgonen samtidigt som att höra rumskamraten sitta och tugga och smaska på sin frukost gjorde verkligen inte saken bättre. Försökte flertal gånger att försvinna i en bok men inte gav det någon effekt. Fram emot 11 tiden så var det äntligen dags, personalen från avdelningen körde ner mig till IVA där elkonventeringen skulle ske. 
 
Väl vid ankomsten till IVA så hälsade personalen på mig och informerade deras namn. De dubbel kollade mitt personnr och namn, rullades där efter in på rummet där det skulle ske. Väl inne så togs telemetrin bort och blev uppkopplad med POX och Blodtrycket till en monitor sedan hjärtövervakningen till defibrilatorn. Under tiden detta skedde så fick jag en kort information om vad som kommer att ske. Vilket var:
- uppkoppling till defibrilatorn som kommer att synkas så att när elstöten väl ska ges kommer i rätt takt med hjärtat för att minska risken att skada eller orsaka en annan slags rubbning.
- Under hela proceduren kommer jag att få sova; blir sövd med propofol och narkos läkare kommer ha kolla på min andningen undertiden.
- regelbunda kontroller av blodtryck, saturation och hjärtfrekvens kontroller kommer att ske hela tiden.
 
När allt var förberett med uppkopplingar, IVA-sjuksköterskan hade förberett med Propofol, övervaknings papper som skulle fyllas så var det bara att invänta läkarna. Narkosläkaren kom in ihop med medicinläkaren efter ett litet tag och de presenterade sig.
 
Narkosläkaren tog en liten kort anamnes (sjukdomshistoria) samt om jag hade några problem med nacken eller lösa tänder eller liknande. Strax där efter så var det dags för att ge propofolet. I första hand kände jga inget med än en liten konstig smak i munnen och hur det sprutades in i kärlet. Efter en stund så kände jag hur jag inte orkade hålla ögonen öppna trotts hur mycket jag än kämpade och till sluts slöts mina ögon och kort där efter försvann även hörsel och jag sov gott.
 
Under tiden jag sov så hade de lagt kylplattor på två ställen av bröstkorgen och där efter gett mig elstötarna. Först en stöt som inte visade någor förändring till sinus rytm utan fick då ytterligaren en omgång, ingen effekt på den så fick en tredje stöt och ingen effekt på den heller. När inte tredje omgången gick så blev att för läkarna och IVA-sjuksköterskan att invänta att jag vaknade igen.
 
Hörseln kom till tidigt, hörde vad som skedde runt om mig men orkade inte titta upp på en liten stunde, samtidigt så försökte jag känna efter om jag kunde uppleva om hjärtat fortfarande gick otakt eller i rätt takt och insåg då snabbt att flimmret fortfarande var kvar. Sakta men säkert orkade jag öppna ögonlocken mer och mer och kännde hur tröttheten sakta började försvinna från kroppen. Skulle då även ta upp höger handen för att klia mig på näsan och kände hur jag hade en helvetisk träningsvärks känsla i bröstmuskelaturen och fick verkligen ta i för att få upp handen mot näsan. Kylplattorna satt kvar på bröstkorgen.
 
Efter en stund så fick jag reda på att jag skulle få erhålla Cordarone infusion i ca 30 minuter för att där efter göra en nytt försök. Minns hur drygt det var att invänta att infusionen skulle gå in. Var en sväng på toan innan den tog slut, kikade på tv under tiden med men hur roligt är det att kika på en massa matlagningsprogram när man inte får äta. Inte roligt överhuvudtaget. När infusionen äntligen var slut så tog det ca 20 minuter innan det var dags för nästa elkonventerings omgång.
 
Denna gången var det en ny medicinläkare och en ny narkosläkare som kom. Samma charang gick igång innan det var dags för sövningsprocessen igen. På samma sätt som tidigare gick det nu med. En stöt gavs när jag väl hade somnat, den gick inte vägen vilket gjorde att de bytte metod istället och satte en defplatta mitt på bröstkorgen fram till och en defplatta på ryggen och då slog det äntligen om efter en stöt på det sättet. 
 
När jag väl vaknade till så kände jag med lättnad att flimmret var bort vilket jag fick bekräftat strax efter att jag vaknade upp. När jag piggat på mig mera så fick jag åter komma tillbaka till hjärtavdelningen. 
 
Ungefär så här upplevs det att genomgå en elkonventering i proceduren. 
Personligen så kände jag en trygghet hos erfarenheterna som hade hand om mig, så var inte direkt rädd eller orolig, ville snarare bli av med flimmret snabbast möjligast. Det som egentligen var jobbigast var den enorma träningsvärken som blev i bröstkorgsmuskelaturen efter alla elstötarna. Det var som att genomgå en mastodont träningspass på enbart bröstmuskelaturen och där efter inte orka lyfta armar eller liknande. Enorm möbultat kan man även beskriva det som. 
 
Detta är från min allra första elkonventering som jag var med om. Har efter detta genomgått ytterligare 8 till som var av samma procedur men som krävdes olika många elstötar, vissa gånger blev elkonventerings försök nr 2 upskjutet till nästa dag för att få en cordarona infusioner mellan försöken medan det är max 2 gånger som det gått på första försöket.
 
En gång vaknade jag upp med en svalgtub (hjälper till att hålla tungan på plats samt att ha en fri luftväg), en märklig känsla det med, kunde inte röra tungan alls. Förstod snabbt var det var efter att lokalisera dess utformning, tack vare att jag är inom sjukvården så var det nog det som gjorde att jag inte blev direkt rädd för den. Kan dock tänka mig en patient som inte vet vad det är eller vilken funktion den har skulle blir rädd och försöka dra bort den illa kvickt. 
 
Är det något annat som skulle vara intresserad av att får reda på eller få mer information om så är det bara att fråga på. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0